Nils Eriksson - Studerande - eller vi spelar med Louis Armstrong

Alla läser läxor på tåget in till Uddevalla. Vi noterar förstrött att några, som vi inte har närmare kontakt med, stiger på i Saltkällan liksom i Hogstorp och Torsberg. Strax före Uddevalla blir det mörkt i vagnen då vi passerar två tunnlar. Sedan har vi Thordéns varv på höger sida. Båtarna som byggs där blir undan för undan större och större. Och så är vi framme vid den stora Uddevalla station. Det finns två sorters stationshus vid Bohusbanan, en mindre sort, som det i Dingle, och en större variant, som det i Uddevalla. Alla är byggda i gulrött tegel och ritade av samma arkitekt.

När vi kommer fram till läroverket får vi vänta en liten stund vid entrén tills morgonbönen är slut. Sedan går vi uppför den lilla trappan och passerar vakthavande lärare som noga kontrollerar att alla har morgonbönskort. Ibland försöker någon kamrat från Uddevalla hukande smyga sig in i trängseln bland oss från landet. Blir han upptäckt får han anmärkning och måste senare gå in till rektorn och kanske bli luggad.

Jag är inte särskilt duktig i luffarschack. Riktigt dålig är jag på att hitta rätt i nya omgivningar.

Vilsen varelse

– Vad gör du här? ryter rektor Rosenberg ilsket.

Det är i början på höstterminen. Rektorn har träffat på mig irrande omkring i en korridor, trots att det för länge sedan ringt in till lektion.

– Jag letar efter sångsalen, stammar jag förskräckt.

Ska jag få anmärkning nu?

Men när rektorn förstår att jag tydligen har svårt för att hitta rätt, och inte alls försöker smita från en lektion, blir han mänsklig och leder mig till sångsalen i andra våningen och släpper in mig till sånglektionen hos musikläraren Folke Mansler. Sorlet i sångsalen tystnar när rektorn tittar in.

Det är synd om Mansler men det förstår inte vi barn. Han står spikrak vid flygeln och knackar försiktigt med pennan på flygeln för att invänta elevernas tystnad. Det kan ta mer än halva lektionen, innan den stora klassen är tyst. Vi sitter på långbänkar utan ryggstöd. Sångklassen består av alla tre parallellklasserna, 50 elever. Nästan ingen bryr sig om sången. Det bästa Mansler kan hoppas är att några läser Fickjournalen. För då håller de tyst. När han ska spela ett stycke på pianot – han försöker lära oss några klassiska pärlor - vågar han inte sätta sig ned; han står upp och spelar för att kunna ha uppsikt över eleverna. Vår musiklärare har nog ett helvete. Hade det varit några decennier senare skulle han ha fått förtidspension på grund av psykisk insufficiens.

Läroverket är en stor grå U-formad byggnad i tre plan. I centralbyggnaden finns i bottenvåningen till vänster dörren till rektorsexpeditionen och till höger dörren till lärarrummet. Lärarrummets möblemang består av ett enda långt bord med stolar. På andra våningen finns den stora aulan. I de två flyglarna har vi klassrum på första och andra våningen. På tredje våningen ligger kemi- och teckningssalarna i flygeln mot Kungsgatan och biologi- och fysiksalarna i den flygel som gränsar till Agnebergsgatan. I källaren finns toaletter, i ena flygeln för pojkar, i den andra för flickor. Ett skidförråd för idrottsdagar finns det också i källaren. På andra sidan skolgården, vid korsningen av Agnebergsgatan och Kvarnbergsgatan, ligger gymnastiksalen i en egen gul tegelbyggnad. Och så finns vid Kvarnbergsgatan ett litet trähus där vaktmästare Borg bor. Han har en liten affär, där han säljer blyertspennor och skrivböcker.

Det är mycket som är nytt och ovant. Eget klassrum har vi visserligen, men en del lektioner hålls i de speciella salarna för biologi, sång och teckning. Och en elektrisk ringklocka ringer både in och ut för lektionerna, gemensamt för alla klasser. I småskolan och folkskolan hade fröken en ringklocka i handen som hon ringde in med.

Vi har en mängd nya lärare. Några är man rädd för, andra inte.

En fruktad lärare är Brantis, Fredrik Brantenberg, som undervisar i geografi och biologi. Jag har honom första året i geografi. Brantis som sägs vara åderförkalkad kan ibland vara förfärligt arg och andra gånger godmodig. Han uppskattar om man har med sig något material som kan användas i undervisningen. Jag tar med mig bilder på Afrika, Acasia, Apor med mera på A, rivet ur första bandet av Svensk Uppslagsboks andra upplaga, som nyligen utkommit. Bandet går från A till Apostat. Vi har flera exemplar av detta band; man får nämligen första bandet gratis när man sänder in en kupong, och har då chans att vinna hela uppslagsverket. Så jag kan riva hela sidor ur boken. Brantis visar bilderna i en balloptikonapparat. Gunnar har en gång med sig en riktig kungsfågel som han sparkat på när han gått på Kungsgatan. Han trodde det var en äppleskrott. Den blev så småningom uppstoppad och förvarad i fågelskåpet i biologisalen.

Vi har hört att några elever i gymnasiet en gång hittade Brantis´ lärarkalender och kastade den i Bäveån. Eftersom han antecknat i kalendern hur de olika eleverna klarat läxor och annat och nu inte visste vad de kunde, satte han betyget Ba (Icke utan beröm godkänt) på samtliga elever den terminen.

Rädd är jag också för fröken Signe Gillner som jag har i biologi första året. Hon är liten men sträng och arg. En natt drömmer jag att hon är kommendant i ett tyskt koncentrationsläger. Jag har läst skräckskildringar om koncentrationslägren i tidningen.

Slöjd är ett helt nytt ämne för mig. Det är mycket roligt tycker jag men jag är lite ängslig i början. Klasskamraterna från Uddevalla har ju haft slöjd förut och känner till vad de olika verktygen heter, rubank och fogsvans till exempel

– Ursäkta magistern, men jag har inte haft slöjd förut och vet inte vad verktygen heter, säjer jag blygt och bockar för slöjdläraren Hangby.

Det ordnar sig dock så småningom. Efter de inledande övningarna med skärbräda och liknande tillverkar jag ett elegant målarskrin, som slöjdläraren uppskattar.

Engelska är ett nytt ämne. Det är i år som man infört att engelska istället för tyska ska vara det första främmande språket i realskolan. Åke Rudin, Rulle, heter läraren. Honom är man inte rädd för, men han har ordning i klassen ändå. Han är humoristisk. Vi kämpar med oregelbundna verb och annat i Björkhagens gröna grammatik.

Teckning är det roligaste ämnet. Jag är sparsam med vattenfärgerna, de kostar ju pengar, och gör ganska bleka teckningar. När vi så småningom får tillgång till pulverfärg, som skolan bekostar, frossar jag i färgstarkare alster.

När antalet elever genom åren ökar tar man till diverse extra lokaler för undervisningen. Tändsticksfabriken och en biograflokal bland annat. En tid har vi teckning i ett trähus på andra sidan Lilla Torg. Teckningsläraren Ragnar Horner ger alla pojkarna i klassen anmärkning, när vi kastat snöboll på Lilla torget. På svensklektionerna den följande veckan, när vi ska ge förslag på meningar och ta ut subjekt, predikat och objekt, förekommer:

– Pojkarna kastade snöboll – pojkarna subjekt, kastade predikat, snöboll objekt.

– Även flickorna kastade snöboll – flickorna subjekt och så vidare

– Flickorna fick ingen anmärkning.

Det är Linpotta, Birgit Levin, som vi har i svenska. En dag säger hon:

– Du har haft fru Christofferson i folkskolan förstår jag.

Det är när jag svarat rätt på frågan, varför det är fel att skriva ”Jag önskar att jag hade fått hört henne”.

– Man får aldrig ha dubbelt supinum, svarade jag.

Tydligen är Dinglebarnen kända för denna kunskap i svensk grammatik.

Från sin bostad på andra sidan av Agnebergsgatan går rektorn med snabba steg, framåtböjd som i motvind, över skolgården till expeditionen. Om han får se några elever som har håltimmar stå och hänga sysslolösa på skolgården, säjer han:

– Plocka papper!

Det finns nämligen alltid lite skräp på skolgården.

Efter förmiddagens lektioner går Uddevallaelever hem till sig för lunch. Jag går några veckor till en tant som mamma känner vid Strömstadsvägen och äter lunch. Hos henne äter också två Munkedalsflickor som går i Flickskolan. Efter lunchen hittar jag en dag i min kavajficka en lapp där det står: ”Jag älskar dig”. Vad ska jag ta mig till? Jag måste låtsas att jag inte sett lappen. Nästa dag vågar jag inte titta på flickorna när vi äter. Men ändå hoppas jag satt det är den söta Anna-Lisa som skrivit lappen.

Jag slipper snart äta hos tanten. I fortsättningen går jag på lunchrasten till Mjölkbaren som finns i andra våningen i hörnet Drottninggatan/Kilbäcksgatan. Den ägs av missionsförbundaren Lars Karlsson.

Samma år som jag börjar i realskolan har freden redan så smått övergått i det kalla kriget mellan öst och väst. I Grekland nedkämpas vänstern av högerkrafterna med hjälp från Storbritannien. Frankrike bombar Vietnam. USA spränger atombomber vid Bikiniatollen i Stilla havet. Statsminister Per Albin Hansson avlideroch efterträds av Tage Erlander. Långdistanslöparna Gunder Hägg och Arne Andersson diskvalificeras på livstid, för att de tagit emot ekonomisk ersättning.

Skräck och sinuit

Vad ska fröken Levin säja, undrar jag förskräckt, när jag inser vad som hänt.

Det är i slutet av maj. Sverige har nyligen fått sitt första kvinnliga stadsråd, Karin Kock. Gunnar Sträng har blivit folkhushållningsminister och i Tyskland har Rudolf Höss blivit hängd.

Jag sitter på Mjölkbaren och äter köttbullar och potatis, som kostar 88 öre. Det blir totalt en krona och 22 öre när ett glas mjölk kommer till. Jag ser mig förundrad omkring i den nästan tomma lokalen. Vad tomt det är här, tänker jag. Var i alla sina dar är alla andra elever?

Plötsligt blir jag alldeles stel av skräck.

Det är inte lunchrast! Jag har tagit fel på tiden och gått hit en timme för tidigt. Jag har uteblivit från en svensklektion för Birgit Levin! Vad ska hon säja, när hon ser mig nästa gång, undrar jag förskräckt. Frånvaro utan giltig orsak!

Nästa dag är jag förkyld. Förkylningen blir envis. Feber, ont i huvudet. Jag är riktigt dålig. Vi får kalla på doktorn. Det visar sig att jag kommer att bli borta från skolan resten av terminen.

.– Det kan vara en bihåleinflammation, säjer provinsialläkaren i Håbygård. Jag skriver en remiss till lasarettet i Uddevalla.

I Uddevalla säjer läkaren:

– Han får åka till öronkliniken i Mölndal. Man behöver nog spola käkhålan.

Pappa kör oss vidare. Mamma har klätt på mig väl med tröja och kavaj och trenchcoat.

– Det är fler som dör av för mycket kläder än för lite, säjer underläkaren som undersöker mig i Mölndal.

Mamma blir både förnärmad och ledsen. Alla vet ju att det gäller att hålla sig varm när man är förkyld.

– Vi får lägga in honom. Han har en sinuit, alltså bihåleinflammation, säjer doktorn.

På öronavdelningen får jag en penicillininjektion i stjärten var 6:e timme. Penicillin är något väldigt nytt, det har bara funnits i ett år i Sverige. Efter några dagar kommer överläkare Björkman på rond. Före ronden går översköterskan runt och ser till att alla uppegående patienter står i givakt, och att de sängliggande ligger i givakt med filten snyggt utslätad.

– Han spolas väl varje dag? undrar Björkman.

– Nej, vi har försökt med bara penicillin, erkänner underläkaren.

– Sådana nymodigheter vill jag inte veta av, säger överläkaren. Han ska spolas varje dag.

Inte så roligt, tänker jag.

Det krasar i kinden och det flyter ut blod, var och vatten i rondskålen, när jag blir spolad. Får ont i ögat efteråt. Efter några dagars spolningar gör Björkman en operation. Han gör ett hål i väggen mellan näsan och käkhålan, så att sköterskan ska kunna sticka in en spruta i bihålan och sköta de dagliga spolningarna. Efter operationen har jag en förbandsrulle om näsan och har svårt att äta.

I brev hem till Dingle rapporterar jag detaljerat om temperatur och behandlingar, personal och medpatienter. Jag har ett ritblock och fördriver tiden med tecknande. En jämnårig pojke, Gerhard från Klädesholmen, påpekar för mig att den fiskebåt jag har ritat har felaktig konstruktion.

Bekymrar mig gör jag för en hel del. Skriver till pappa och ber honom hämta det som finns i skolbänken, skicka en bok som tillhör Ralf Eriksson i Munkedal till denne, ordna ansvarsförbindelse från sjukkassan för sjukhusräkningen, skaffa information om VP-läger, sända skosnöre och framför allt ta med en tillräckligt stor väska när han ska komma och hämta mig. Jag tycker jag har så mycket grejer i det fina sängbordet med uppfällbar bordsskiva. Något så fint och finurligt som det bordet har jag aldrig sett förr. Att det några decennier senare till och med kommer att finnas radio i sängbordet kan jag inte drömma om.

Du kommer väl hem snart igen? Då ska du få köra med min ”pråm”, som jag nu gjort om, skriver Gunnar, och bifogar en ritning över sin masonitbåt.

Faster Maja besöker mig och har med sig ett exemplar av Karl Alfred. Det är första gången jag äger en serietidning. Det har tidigare inte alls funnits några serietidningar i Sverige. Fantastiskt roligt. Faster Ruth kommer med tidningen Se, som innehåller många bilder. Och så får jag godis. Efter ett tag får jag vara uppegående.

– Pojken, vill du ta den här snusdosan och slänga under en buske ute i parken, säjer Frank, stenhuggaren från Hunnebostrand, som har vårdats för en infektion i handen där han hade fått in en fiskkrok. Frank ska flyttas över till konvalescentavdelningen. I sitt sängbord har han en snusdosa och han är rädd för översköterskan. Hon får inte se att han smusslar med den.

. – Men är det inte någon annan här som har användning för den? frågar jag och visar snusdosan för de andra patienterna. Jag har tidigt insett återanvändandets välsignelser och tycker att det är tokigt att kasta bort felfritt snus. Men det är inte någon annan som vill ha den. Besviken går jag ut i sjukhusparken och kastar dosan under en buske.

När jag ska skrivas ut kommer faster Maja och hämtar mig. Hon tar med mig på en utfärd med spårvagn till Saltholmen, där jag får se havet. Hon bjuder på en läskedryck som jag aldrig smakat förr. Riktigt fruktkött från apelsin är det i den. Apotekarnes Solo heter drycken.

När jag så småningom börjar höstterminen bävar jag för den första lektion jag ska ha för Linpotta. Ska hon säja något om min frånvaro?

Det visar sig att hon inte haft en tanke på detta. Efter sista lektionen går jag med lätta steg till tåget hem.

Ungefär samtidigt som vi börjar höstterminen 1947, blir Indien och Pakistan självständiga. Gandhis mångåriga fredliga demonstrationer mot England, för Indiens frihet, har gett resultat. Vi skolungdomar är inte så pass omvärldsintresserade att vi noterar detta.

Lift och lok

– Där kommer det nya loket, säjer Gunnar.

Gunnar och jag står vid viadukten i Munkedal för att lifta vidare till Dingle. Ibland slutar vi lektionerna tidigare än vanligt på eftermiddagen. Istället för att vänta på skoltåget försöker vi då lifta med bilar från Strömstadsvägen i Uddevalla till Dingle. Har man tur får man en lift hela vägen. Men ibland bara till Munkedal. Och ibland åker vi med Lysekilståget och får då gå av i Munkedal och lifta resten av vägen. Någon gång har jag sällskap med Gunnar, som börjat i realskolan året efter mig. Det är när vi står där och liftar som Gunnar ser en kvinna komma gående. Hon har 1947 års nya Dior-mode med lång kjol, det som kallas New Look. Nya Loket enligt Gunnar, som har en stor förmåga att säga roliga saker.

På lördag eftermiddag slutar vi lite tidigare och hinner då ibland med ett godståg, som går tidigare än skoltåget. I den så kallade finkan får vi då sitta inklämda bland apelsinlådor och annat gods.

Det är nu en ny hösttermin. Jag har samma klassföreståndare som i första klassen; Hilding Nilsson, som undervisar oss i matematik. Ytterligare ett främmande språk, tyska, får vi nu börja med. Tyskläraren heter Verner Pettersson men kallas Kuggarn. Han är sträng men rejäl, lite bufflig. Mest rädda är vi för Kaparn.

Skräcklärare skrockar

– Pojkar, ni trippar omkring som små fruntimmer och hälsar inte ordentligt när ni möter en lärare. Gå ut och hämta era mössor, morrar kapten Einar Löf, vår gymnastiklärare som kallas Kaparn.

Alla elever har skolmössa. Man får en ny guldring runt mössan för varje år, så det går att se vilken klass en elev går i. Vi realskolepojkar har för övrigt golfbyxor och på överkroppen pullover (en ärmlös tröja) utanpå skjortan. När vi kommer upp i högre klasser går vi över till riktiga långbyxor och kavaj, ofta även med slips. Skidpjäxor och raggsockar som är nedvikta över pjäxorna har vi på vintern.

Vi hämtar mössorna. Och så beordrar Kaparn oss att marschera runt, runt i gymnastiksalen och lyfta skolmössan, på rätt sätt, när vi kommer fram till honom.

– Mössan ska ned till knäna, pojkar!

Vi är alla rädda för Kaparn. Han har kasernröst, en sträv och befallande stämma; han har varit kapten i det militära. Ibland formulerar han meningar som blir roliga, utan att han har menat det.

– Det ska vara tyst. Det ni säjer är inte värt ett ruttet lingon. Det jag säjer är värt dubbelt så mycket.

– Till er som ska åka till skolidrottsmästerskapen uti Stockholm vill jag nu ge ett gott råd. Spring så fort ni kan

En annan gång ska vi ha idrottsdag och simma i Skeppsviken. Han förmanar oss i förväg.

– Jag vill inte se er drälla omkring och dränka er en och en, allt ska ske klassvis.

Kaparn skrattar så gott som aldrig. Men en dag skrattar han så han får tårar i ögonen.

– Ho, ho, Eriksson, vad kommer det sig att du som är så flink inte kan hoppa över plinten.

Det är faktiskt inte ett elakt skratt. Jag uppfattar det som ett slags beröm - att han tycker jag är flink. Han har sett att jag anstränger mig. Men han kan inte förstå varför jag absolut inte kan styra armar och ben på sådant sätt, att jag som de flesta andra ska komma över plinten. Förutom med plinten har jag stora problem med hästen. Bocken klarar jag däremot nu. Övriga redskap är bommen och linorna. Några mjuka redskap finns inte. Inte heller några mjuka rörelser. Naturligtvis ingen musik. Vi som är magra får ont i nackens utskjutande kotor, när vi ska rulla kullerbytta på det hårda golvet. Vår gymnastik har inga likheter med den gympa som förekommer på 2000-talet.

Vi är fyra klasser som har gymnastik samtidigt, 60 pojkar. När lektionen är slut gäller det att snabbt få av sig den vita undertröjan som utgör gymnastiktröja och de blå hemmasydda gymnastikbyxorna och sedan klä på sig. Någon dusch finns förstås inte, så duschande behöver inte fördröja påklädningen. Men vi har bara 5 minuter på oss, eftersom rasten är 10 minuter och nästa klass behöver 5 minuter av rasten för att klä om till gymnastikkläder.

– Ut, tiden är slut, ryter Kaparn, när vi inte hunnit klä på oss tillräckligt snabbt på vintern, då det är fler plagg än vanligt att få på sig. Och så får vi dra med oss kalsonger och pjäxor och annat och fortsätta påklädningen ute på gården. I värsta fall i snön och med flickor som åskådare.

Roligast är gymnastiken när Kaparn är sjuk och vi får en vikarie från Praktiska realskolan, Lars Höglund. Då får vi leka skeppsbrott i gymnastiksalen. Eller spela korgboll.

Fast jämfört med de vanliga läsämnena är gymnastiken även med Kaparn lättsamt. Man har ju inga hemläxor i gymnastik.

Under vårterminen 1948 införs bensinransonering i Sverige.

För få folkpartivalsedlar

– Kom Nils, vi måste stencilera valsedlar, säjer pappa.

Det är september 1948 och valdag. Val till riksdagens andra kammare. På radion har vi kunnat höra debatterna mellan socialdemokraternas ledare Tage Erlander och folkpartiets Bertil Ohlin. Finansminister Wigforss har som vanligt varit utsatt för hätsk kritik för sin omfördelningspolitik. Han hatas av många borgerliga. Pappa är inte rabiat. Trots att han är aktiv folkpartist – och står högt upp på landstingslistorna - menar han att det finns bra socialdemokrater.

Några lokala valdebatter förekommer inte i Dingle. Men Folkpartiet har ett möte i biograflokalen där Hagge Geigert hårt och entusiastiskt kritiserar Socialdemokraterna.

I förrgår hörde vi på nyheterna att Folke Bernadotte, som var FN-medlare mellan araber och judar i Palestina, blivit mördad av judiska terrorister.

Pappa har haft telefonkontakt med andra folkpartister.

– Fru Johansson uppe i Hult ska vi kanske erbjuda skjuts, hon är nog folkpartiröstare, har någon sagt.

Pappa har kört och hämtat henne.

Pappa och mamma har redan röstat. Deras valsedel har som alltid Waldemar Svensson i Ljungskile som förstanamn. Nu larmar en folkpartist om att det har gått åt väldigt mycket av folkpartisedlar i en vallokal. Det finns risk att de tar slut!

– Vi ska göra nya, säjer pappa.

Pappa och jag går till banken, där pappa har sina apparater. Han tar fram en stencil - en pergamentfilm som man skriver på, med skrivmaskinen inställd för skrift utan färgband. Man slår alltså hål i stencilen, så att färg sedan kan pressas genom hålen och avbilda bokstäverna. Han skriver av den tryckta valsedeln och jag hjälper till att kontrolläsa. Och så drar han stencilen ur den svarta skrivmaskinen, en Halda Norden. Han tar fram vitt papper för valsedlar och granskar papperen noga.

– Det är viktigt att det inte finns några svarta prickar eller annat i papper till valsedlar. Då kan valsedeln bli ogiltig, förklarar han.

Vi tar fram den stora gula träväskan som innehåller stencilapparaten. Den förvaras längst bort till höger utanför disken på banken, där disken böjer av inåt. Jag skäms lite grand över att pappa har så mycket privata kartonger och grejor där borta.

Pappa fäller upp locket på väskan och fäster stencilen i ramen över det finmaskiga nätet och fäller ned ramen. Vi lägger i ett vitt papper, gör några drag med valsen genom svart färg, som pappa pressat ur en tub, och drar sedan valsen över stencilen. Färgen luktar starkt. Den nytryckta valsedeln tar vi fram och kontrollerar att den ser bra ut, lägger i ett nytt papper, drar med valsen över stencilen, tar ut nästa nytryckta sedel och fortsätter så, tills vi gjort ett hundratal valsedlar. De färdigtryckta lägger vi i lagom tjocka prydliga buntar och skär dem till rätt valsedelstorlek med skärmaskinen – en kniv fastskruvad vid en metallbotten. Och så åker vi iväg med Opeln till vallokalen, där det började bli ont om valsedlar.

Nästa dag ser vi i Stockholms-Tidningen att Folkpartiet gått enormt starkt framåt. Den slutliga rösträkningen visar att Fp fått 22 % av rösterna och mer än fördubblat sina mandat i Andra kammaren, från 26 till 57 mandat.

Pappas stencileringsapparat använder jag i december för att tillverka julkort. Man kan ju spara kostnaden för julkortsinköp. Motivet knycker jag från ett riktigt julkort. Jag färglägger korten för hand.

För att stoppa valutautflödet har man i år infört ett allmänt importförbud och man har återinfört ransonering av kaffe, te och kakao.

Överblivna folkpartivalsedlar (troligen från ett senare val) med Waldemar Svensson som förstanamn använder jag fortfarande mer än ett decennium senare som kladdpapper under medicinstudierna. Det våldsammaste uttryck för aggression jag visat var kanske, när jag blev arg på Inger en gång och kastade en bunt valsedlar på golvet. Och sedan själv plockade upp dem.

Suezkanal och statistik

– Och så grävde han väl Suezkanalen i förbifarten, säjer adjunkt Hans Olof Hagren ironiskt.

Nu går jag tredje året i realskolan. Vi har återigen ett nytt ämne. Det är fysik, som vi läser för Erik Berg. Men idag har vi läxförhör i historia.

Hagren har bett mig redogöra för en av Cooks världsomseglingar. Och så har jag inte kommit ihåg rätt när jag hemma pluggat in läxan i Jacobson-Erlandson Allmän historia för realskolan. Jag mindes fel när det gällde slutet på hemfärden till Europa. Hade föreslagit att Cook seglade in i Röda havet och sedan till Medelhavet. Vilket han förstås inte kunde göra på 1700-talet, då Suezkanalen inte fanns. Det är då läraren kommer med den ironiska kommentaren om att gräva kanalen.

– Du måste kunna bättre, om du ska behålla ditt fina betyg, tillägger Hagren.

Jag skäms och är olycklig över att inte ha kunnat läxan. Och ironin gör lärarens kritik extra obehaglig.

Ämnet historia handlar mest om Sverige och Europa. Främmande världsdelar existerar nog bara som europeiska staters kolonier. Vi får inte veta något om att människorna där har någon historia eller någon rätt till sina länder. Amerika upptäcks av Columbus, inte av människorna som bor där.

Jag läser läxorna mycket ihärdigt, inte för att få bra betyg utan för att jag är rädd för att inte kunna läxan vid förhöret och då behöva skämmas. Man ska väl kunna det man fått i läxa? Och när jag då ofta kan, det som man ska kunna, så får jag bra betyg. Förmodligen kallas jag plugghäst. Sämst betyg har jag i välskrivning, gymnastik och musik.

En vecka varje år ska eleverna lämna in uppgifter om hur många hemuppgifter man haft och hur lång tid hemläxorna tagit. Statistiken som varje år publiceras i Redogörelse för Högre Allmänna Läroverket, Uddevalla visar, att eleverna i de lägre klasserna i genomsnitt lägger ned 5 tim per vecka och eleverna i de högsta i genomsnitt 20 timmar. Jag finner att jag läser betydligt mer än genomsnittet. Ofta 4-5 timmar per kväll redan i realskolan. I regel sätter jag mig att läsa läxor så fort jag kommit hem och håller på med läxorna större delen av kvällen. Jag har inte särskilt lätt för mig utan måste plugga mycket för att det ska fastna i skallen. Senare förstår jag, att det finns kamrater som bara behöver läsa igenom en text en gång för att kunna den. Eller som kommer ihåg vad läraren sagt på lektionen; de har tydligen någon sorts hörselminne. Olika lärare kan vara olika bra på att lära ut, påstår en del elever. Det har jag aldrig kunnat förstå. Man måste ju ändå sitta hemma och plugga in det man ska kunna. Lektionerna innebär huvudsakligen först förhör av läxan och sedan genomgång av vad nästa läxa blir. Om jag minns rätt.

Jag tycker lärare bara kan delas in i två sorter: sådana som man är rädd för och sådana som man inte är rädd för. Enligt skolkatalogen indelas lärarna i lektorer, adjunkter, ämneslärarinnor, extra ordinarie lärare, timlärare, lektor över stat och adjunkt under stat. Jag har ingen aning om vad detta innebär.

I slutet av terminen kontrollerar Hagren, om han har en rimlig uppfattning om betygen genom att låta oss elever rösta på betyg för var och en. Den elev som ska bedömas får gömma sitt ansikte i bänklocket, och så pekar Hagren på olika betygsalternativ på svarta tavlan, och vi andra räcker upp handen när han pekar på det vi tycker är riktigt betyg. Klasskamraten Deisy Barnevik, som jag träffat drygt femtio år senare i hennes butik vid Avenyn i Göteborg, säjer att Hagren var kolerisk och en gång slog sönder pekpinnen på Kerstin Karlssons bänk. Det minns inte jag.

Men jag minns att Hagren hade hand om skolbiblioteket, där man kunde få låna hur många böcker man ville.

Biggles och biblioteksböcker

Hagren sköter skolbiblioteket, som är inrymt i en liten skrubb i läroverkets bottenvåning.

– Jaså minsann, utbrister Hagren förvånat och kanske uppskattande när jag som trettonåring har bett att få låna Ingemar Hedenius: Tro och vetande. Jag har väl börjat svikta i min blinda tro på Bibelns absoluta sanning och vill söka vägledning hos en professor i filosofi. Min tro rubbas inte nämnvärt av boken.

Men jag lånar naturligtvis spännande pojkböcker också. Minns inte om Bigglesböckerna fanns i biblioteket. Men vi läser dem. Biggles, som är ledare för 666 Spitfire-skvadronen utför hjältedåd tillsammans med Algy och Ginger. För varje ny Bigglesbok stiger Biggles i graderna. Vi läser indianböcker med stor inlevelse och förstår naturligtvis inte alls att de vita hjältarna höll på med ett folkmord på ursprungsbefolkningen.

Hemma prenumererar vi på Det Bästa, som är en svensk översättning av den amerikanska Readers Digest. Jag läser gärna Det Bästa. Den är lättläst och har en del roliga historier, särskilt en återkommande spalt som kallas Humor i uniform. Och så lär jag mig skilja på onda och goda länder. Under kriget var det först tyskarna som var onda, sedan blev det japanerna. Nu när världskriget är slut, och vi fått Det kalla kriget, är det först ryssarna som är ondskefulla och därefter även kineser och kubaner. I Det bästa ser jag till min förvåning reklam för stora flygplan. Det finns väl inga läsare av tidskriften som funderar på att köpa något sådant?

I Sverige har nu det nya fortskaffningsmedlet Volvo PV444 kommit.

Folke Bernadotte mördas av judiska nationalister. När staten Israel 1948 proklameras leder det till krig mellan den nya staten och de arabiska grannländerna. Resultat av kriget blir att Israel tar över stora delar av det land som enligt FN:s delningsplan skulle tillfalla araberna. I Tjeckoslovakien sker en kommunistisk statskupp. I Indien mördas Gandhi. Folkpartiet går framåt vid valen 1948 och Sverige har stora framgångar vid Londonolympiaden

Franskastudier förhindras

– Kommer dom inte snart, tänker jag förtvivlad och tittar genom fönstret i andra våningen ut över slätten.

Fjärde året i realskolan har jag nu börjat. Vi börjar läsa franska för Birgit Levin, som jag tidigare haft i svenska. Många elever har fallit ifrån. Istället för tre är vi nu bara två parallellklasser. Jag går i 4⁵b.

Franska. Det är många nya konstiga ord att lära sig. Och grammatik. Jag är i kväll ensam hemma och sitter och pluggar vid skrivbordet i mitt rum. Har blivit färdig med de andra läxorna och håller nu på med en stor franskläxa. Pappa och mamma är i Uddevalla på ett möte. Och så störs jag i pluggandet av att det ringer stup i ett.

– Det gäller annonsen om Volvokontraktet, säjer rösterna i telefonen.

– Pappa är inte hemma, det kanske går bra att ringa senare, svarar jag gång på gång.

Pappa hade satt in en annons i Bohusläningen att han ville sälja ett Volvokontrakt. Den är införd idag.

Volvo började 1947 bygga en bil som kallades PV 444. Man säljer bilen för 4 900 kronor. Men det tar lång tid innan bilarna kan levereras. De som har kontrakt på en PV444 kan sälja sina kontrakt. I Bohusläningen har jag sett många sådana annonser. Bilen har blivit så populär så priset på kontrakten kan stiga till det dubbla.

Nu ringer det hugade köpare och stör mig när jag är ensam hemma och måste plugga franska glosor. Gråtfärdig är jag. Går till hallfönstret och tittar utåt Toseslätten. Kommer det billyktor där borta? Är det mamma och pappa? Nej. Men äntligen kommer de, och jag kan få läsa läxorna i lugn och ro.

I teckning får vi i år rektorns dotter Marianne Rosenberg. Hon har inte någon disciplin, så många kamrater ägnar sig åt att läsa Veckojournalen på lektionerna. Det är huvudsakligen Deisy Barnevik och jag som är intresserade av ämnet och ägnar oss åt att teckna och måla. Deisy gör modeteckningar och jag frossar i solnedgångar. Teckning och slöjd är liksom gymnastik bra ämnen. Där har man inga läxor, inga förhör och inga skrivningar.

1949 slår västmakterna ihop de tre västliga ockupationszonerna i Tyskland och bildar Förbundsrepubliken Tyskland. Sovjet svarar med att i sin zon utropa den kommunistiska Tyska Demokratiska Republiken. I Kina har kommunisterna besegrat nationalisterna och utropat Folkrepubliken Kina. Västmakterna bildar NATO och DN:s redaktör Herbert Tingsten propagerar för att Sverige ska gå med i försvarsalliansen.

Snaskigt skrivbord

– Jag har något tråkigt att berätta, säjer Kalle Mager, som egentligen heter Carl Lantmansson, och är vår kemilärare.

– När ni hade skrivning på förmiddagen i Folkets hus i tisdags, vaktade jag första timmen på eftermiddagen, och då kom en elev och klagade över att hans bänk var kletig av apelsinsaft, fortsätter Kalle Mager. När jag tittade i liggaren fann jag, att det var Nils som hade suttit där på förmiddagen.

Hel- och halvdagsskrivningar i Folkets hus har vi i svenska, engelska och tyska. Kvällen före skrivningar i de främmande språken repeterar man grammatiken, går igenom alla oregelbundna verb och när det gäller tyskan kollar att man kommer ihåg listorna över de prepositioner som styr dativ och de som styr ackusativ. Och de som styr dativ när gäller rörelse och ackusativ om det är befintlighet.

Vid skrivningarna gäller det att ha med sig rätt sorts skrivbok och bläckpenna. Helst har man förstås reservoarpenna, som innehåller bläck. Om man inte ha en sådan får man använda penna med bläckstift och bläck i ett bläckhorn. Dessutom har vi med oss lite matsäck.

Förfärliga saker Kalle Mager säger. Jag skulle vilja gömma mig. Att jag skulle bära mig åt så illa. Men förklaringen är enkel. Som matsäck hade jag haft med en apelsin. Den visade sig vara svårskalad och saftig. Det gick inte att undvika att apelsinsaft hamnade på bänken. Inte hade jag något att torka med. Ingen har på den här tiden pappersservetter eller pappersnäsdukar. När vi är förkylda har vi en tygnäsduk i fickan och den är helt gul av snor efter ett tag. Med svårighet kan man hitta en bit att snyta sig i, som inte redan är fullsatt. Jag avundas kamrater som kan snyta sig i näven.

I fortsättningen undviker jag att ha med mig apelsin på skrivningarna.

Vår klass ska ha en klassfest. Programmet diskuteras. Jag förstår att det ska bli dans. Hur ska jag slippa ifrån det här? Jag dansar ju inte. Kan inte bara säja att jag är frikyrklig och inte dansar. Vad ska jag säga? Det är väldigt pinsamt.

– Jag kan inte vara med eftersom det inte går något tåg hem så sent på kvällen, säjer jag.

Dessvärre ringer en av mina kvinnliga kamraters mamma hem till oss och säjer att jag kan få övernatta hos dem i Uddevalla. Jag lyckas dock hitta en ursäkt för att avböja detta erbjudande. Även om jag kunde dansa vore dans ett problem. Dans är troligen syndigt i sig själv och kan framförallt vara inledning till stor synd. Det vet man ju. Även om ordet sex hos oss är icke-existerande.

Sex och synd

Hur kommer foster från livmodern till ändtarmen? Jag grubblar över denna komplicerade fråga när jag studerar illustrationen över människokroppen i den nya läroboken Hammersten-Pehrson-Sefve: Cellen och människokroppen, som vi fått när vi nu i.5⁵i biologiundervisningen läser om människokroppen. Det är intressant. Men jag funderar länge över detta problem: Hur kommer fostret från livmodern till ändtarmen?

När jag gick i småskolan och hade fått höra av kamrater, att barnen växte i mammors mage, frågade jag mamma en dag

– Hur kommer barnen ut ur mammans mage?

– Dom kommer ut genom stjärten, svarade mamma.

Jaha, då visste jag det. En liten detalj bland alla andra kunskaper man tillägnar sig under de åren. Men tyvärr kände jag inte till att kvinnor hade två slags stjärtar, en framstjärt och bakstjärt. I varje fall begrep jag inte att ordet stjärt kunde betyda annat än det hål där bajs kom ut. Så där kom tydligen även barnen ut.

När jag nu i biologiboken ser att fostret utvecklas i livmodern har jag svårt att förstå, hur det sedan kan komma till ändtarmen. Jag ser ingen förbindelse mellan de två organen på bilden i boken.

Så småningom får jag klart för mig att barnet inte kommer ut genom ändtarmen. Det var ju skönt.

Vid denna tid visades inga nakna kroppar i tidningarna. Gunnar och jag hade visserligen sett småsystrarna i badet men aldrig sett en vuxen kvinna naken, vare sig på bild eller i verklighet.

Den sexualundervisning Gunnar och jag fått hemma bestod i en liten skrift, Vad en kristen yngling bör veta, somlåg bredvid min säng en morgon. Den innehöll inte mycket om anatomi eller annat praktiskt men betonade att kärlekslivet hör äktenskapet till. Utan att våra frikyrkliga föräldrar direkt formulerade det exakt så, har vi förstått att sex hör till synden. Åtminstone för ogifta. Andra komponenter i syndkatalogen är sprit, tobak, lögn, svordom och kortspel. Att måla läpparna är nog också syndigt för flickor. Någon inbördes rangordning bland dessa olika synder känner vi inte till. Målade läppar får för övrigt inte heller vanliga realskoleflickor ha. En gång när en flicka i min klassmålat läpparna kom rektorn och tog henne till tvättstället i korridoren och tvättade bort det röda.

Länge kändes det inte riktigt att låtsas om, att man visste att barn kom ut ur en mamma. Ruth Karlsson, Knut Karlssons fru, var höggravid. Det syntes lång väg. En dag sa pappa:

– Nu ska tant Karlsson nog snart få barn. För du vet väl att hon väntar barn?

– Nä, svarade jag.

På hösten har vi ett par dagar potatislov, då vi får åka ut och hjälpa till på bondgårdar. Ruben Kristoffersson och jag cyklar till en gård i Ammenäs. Vi får uppdraget att själva harva med piggharv och köra gödsel med gårdens häst. Stolta är vi. Vårt arbete är mycket roligare än att plocka potatis.

När gamle kungen Gustaf V dött får vi ledigt från skolan i samband med begravningen.

Något annat stort inträffar i höst: vi får uppleva STORA VÄRLDEN på stationen i Uddevalla. Vi får se tåg som går till utlandet!

I Surte vid Göta älv har det i september 1950 inträffat ett ras, så ett trettiotal hus har åkt iväg ned i leran. Järnvägen på östra sidan om älven kan därför inte användas. Oslotågen från Göteborg får istället gå via Uddevalla till Öxnered. Det är fantastiskt tycker vi. Tåg till utlandet på spåret bredvid skoltåget! Storögda och längtansfulla stirrar vi på snälltåget och långresenärerna innan vi åker hem till Dingle med vårt enkla lilla skoltåg och dess stränge konduktör.

I år beslutar riksdagen att det ska införas en nioårig grundskola. Fotbollsspelaren Nacka Skoglund blir Sveriges andra proffs; han skriver kontrakt med fotbollsklubben Inter i Milano. Stockholm får sin första tunnelbanelinje, som går till Hökarängen.

Sup för sockersäck

Vid skrivbordet i Gunnars och mitt gemensamma rum sitter jag på kvällarna och läser läxor. Jag tycker inte jag kan lära mig något om jag ligger på sängen och läser. Gunnar behöver däremot inte skrivbordet. Han kan läsa i sängen.

Folkskolekamraterna i Dingle träffar jag nu sällan. De har gått ut skolan och blivit konfirmerade. När man konfirmerats har man blivit så stor så man får ha långkalsonger och långbyxor, som vuxna. Dessförinnan har man golfbyxor. Något tonårsmode har ingen hört talas om. Inte ens ordet tonåringar finns.

Kamraterna börjar efter konfirmationen arbeta. Sten i Pottane börjar praktisera som frisör hos Röstan. Bo Olsson får arbete hos slaktare Karl Andersson, och hans bror Rolf blir varvsarbetare i Uddevalla. Bröderna byter så småningom ut namnet Olsson mot Willhed. Bertil Sohlberg går i sin pappas fotspår och blir murare. Per-Arne Hjälmén börjar som springpojke hos Sivertsson men blir senare järnvägare – och så småningom Dingles siste stins. En dag, när han nyss har börjat hos Sivertsson, har fru Swartz inför en prishöjning bestämt sig för att hamstra socker och beställer 50 kg i en stor säck. Per-Arne kör hem den åt henne på cykelkärran.

– Jag vill ha den upp till vinden, säjer Karin Swartz.

Per-Arne kånkar med säcken ett trappsteg i taget uppför trapporna. Det finns fullt med blomkrukor och annan bråte i trappan och på vinden. Slutligen får han upp den väldiga säcken. Nu ska jag nog få lite dricks, tänker Per-Arne.

– Tack för hjälpen, säjer fru Swartz. Och tillägger vänligt:

– Får jag bjuda på en sup?

– Nej tack, svarar lille Per-Arne, som är IOGT-are. Något besviken över utebliven dricks.

Sällan träffar jag nu några jämnåriga utanför skoltid. Klasskamraterna bor ju i Uddevalla. Ibland deltar jag dock i de aktiviteter som Ungdomens Röda Kors har i källaren i Paganderska huset. Man tillverkar saker för julbasaren. Och vi är förstås ofta i IOGT-logen; där har vi roligt.

Både Gunnar och jag fortsätter att under ledigheter vara tillsammans med Rutger Ahlström på gården nära vår bostad. Nu handlar det oftast om att åka med, när han kör grus med sin gröna Chevrolet lastbil. Underbart är det när Rutger en dag i maj strax före realskrivningarna låter mig köra lastbilen från Lysekil till Dingle, trots att jag bara är 17 år och inte har körkort. Med Rutger upptäcker jag platser i Bohuslän som jag inte tidigare känt till. Stridsvagnshindren som under kriget byggts här och där på vägarna har man börjat ta bort, men de finns kvar i Saltkällan och vid bron hos Hansson i Svarteborg. Sedan det blivit fred börjar det gå fler bilar på Stora Landsvägen i Dingle, som så småningom kallas Rikstvåan och ännu senare E6.

Målarmästare Artur Svensson, som är bror till Karola Sjöblom, bygger sig ett hus nedanför järnvägen, mellan Gamla Banken och Dispensären. Bredvid Svenssons bygger murare Ivar Hansson, som är far till Ethel och Gunnel. Så småningom är det ytterligare några Dinglebor som uppför hus på den gamla plantskolans område. Även en brandstation byggs där. På ängen bakom Tjäders affär kommer det en ny skola. Pappa, som är kassör i skolstyrelsen, är engagerad i frågan.

Kamraterna har blivit så stora att de kommer med i det riktiga fotbollslaget, som spelar matcher mot andra lag i norra Bohuslän, i en riktig division. I laget finns Bertil Hjälmén, Vilgot Gren, Bo Willhed, Ruben Kristoffersson och Per-Arne. Där finns bröderna Ove, Yngve och Gösta Fridolin Karlsson. Och så Tore Stenström, Sune Andersson i Bärby, Ove Engström, Bengt Braun, Knut Bratt, Allan på Källhagen, Allan Johansson som arbetar på mejeriet och Nilsson och Douglas Salomonsson som är busschaufförer. Thord Fredriksson är målvakt; Rune Bodin som arbetar på mejeriet är lagledare.

. Gunnar är fortfarande ibland med på planen. Han är betydligt mer sportig än jag. Jag spelar inte fotboll längre men deltar i ett par orienteringstävlingar. Karta och kompass förstår jag mig på och har ofta användning för. Det är inte bara till sångsalen som jag har svårt att hitta.

Eldsäker eternit

– Nu ska huset bli brandsäkert och underhållsfritt, säjer pappa en dag.

Vår granne, byggmästare Waldemar Sjöblom, ska sätta upp något fint på våra ytterväggar. Det finns ett nytt fantastiskt material som heter eternit. Vi ska få eternitplattor på huset. Då kan huset inte brinna. Och så ska han gjuta ett nytt eldsäkert material på golvet i farstun.

Vårt hus blir eldsäkrare men kanske inte vackrare, i varje fall när det betraktas med de ögon som några decennier senare tycker att eternit är fult. Och hälsovådligt.

Även annat moderniseras. Den gamla trasiga trätrappan som går upp till Rutgers väg blir utbytt mot en i vårt tycke pampig stentrappa. Och vi får singel på grusgångarna. Men singel är opraktiskt då man ska plocka koks som fallit av från säckarna, när de transporterats till källarfönstret vid pannrummet. Koks använder vi till vår AGA-spis. Mamma försöker ibland få oss att tävla i koksplockning.

Den fantastiska nylonstrumpan har kommit till vårt land, och ett försäljningsargument är, att den är osynlig. Alla kvinnor har ju haft problem med att få sömmen baktill i silkestrumporna att sitta rakt.

På julafton får mamma en spännande julklapp av pappa. Det är ett tomt kuvert där det står:

– Signe, här får du ett par sådana där moderna osynliga nylonstrumpor.

Jag har skaffat en enkel lådkamera för 45 kronor. För att förbilliga fotograferandet har jag för 4.50 inköpt en kopieram och övrig utrustning så jag kan kopiera foton. I mörkrummet, det vill säga badrummet, som ju inte har något fönster i sitt snedtak, stänger jag in mig. Ser foton växa fram. Om man jämför med foton som kopierats av fotografer måste jag nog erkänna, om jag ska vara riktigt ärlig, att mina inte blir så lyckade. Men billigare.

Eftersom jag läser kemi har jag skaffat mig ett kemilaboratorium. Det består av en myntlåda i trä, sådan som banken fått mynt i från Riksbanken, som jag spikat upp på väggen i garderoben innanför vårt rum. Där förvarar jag min kemiutrustning, det vill säga en flaska med syra och en med bas, två provrör och en flaska fenolftalein. Jag kan med denna utrustning trolla så en ofärgad vätska blir röd.

Ett akvarium har jag också. Inte så stort, ungefär två eller tre liter. I det har jag guppifiskar. De är mycket billiga, nästan gratis. En söndag förmiddag, strax innan hela familjen ska åka in till förmiddagsgudstjänsten i Immanuelskyrkan i Uddevalla ser jag att en guppihona fått ungar. Det sägs att de vuxna fiskarna äter upp ynglen. Jag försöker därför snabbt föra över de små till en glasburk.

Idag är jag sängliggande på grund av förkylning med feber. Alla vet att man måste vara sängliggande tills man är feberfri. I några familjer ska man till och med ligga kvar i ett par dagar efter det man blivit feberfri. Det är troligen omoraliskt att vara hemma från skolan för sjukdom huset??utan att ligga i sängen. Jag ligger i sängen och leker med pottekulor som får snurra runt i mammas matbricka. Och så har jag det älskade Mekanot. Rörliga saker tillverkar jag. Använder gummisnoddar som drivremmar, och med olika utväxling kan jag få fram väderkvarnar med flera vingar som går olika fort när jag vevar. När infektionen visar sig bli långdragen läser jag Topelius tjocka historiska verk Fältskärns berättelser, som finns i bokhyllan i bästrummet.

Efter fem år i läroverket är det dags för Realexamen. Efter realskrivningar i svenska (jag väljer uppsatsämnet ”England under drottning Viktoria”), engelska, tyska och matematik blir det muntliga förhör. Jag hamnar i den grupp som förhörs i kemi, modersmålet, engelska och geografi. Vi blir godkända.

Gunnars gitarr

– Du kan i varje fall inte välja gitarr. Vi kan ju inte spela gitarr båda två, säjer Gunnar

Tillsammans med Henry och Rune Gustafsson sitter Gunnar och jag i deras rum i Bruzelius bruna trähus mittemot Gamla banken och diskuterar vilket instrument jag ska välja. Hos Gustafssons luktar det spännande av smörjolja. Pappan är rörmontör och pojkarna har bakom huset en gammal lättviktsmotor monterad på en hyvelbänk.

Utanför fönstret dinglar gula löv ned från lönnen. Det är hösttermin. Gunnar och jag har pratat om denna fråga ett tag.

När vi sommarjobbade som springpojkar i morfars affär i Bengtsfors i juli hade morfar en dag tagit fram sin gamla smala gitarr. Sittande i förmaket lärde han oss ett D-durackord.

– Pekfingret på tredje strängen, långfingret på första och ringfingret på andra strängen ett band längre ned, säger morfar. Sedan visar han det enkla G-ackordet med tummen på grövsta strängen och långfingret på den tunnaste strängen. Båda på tredje bandet. Och så ett enkelt A7-durackord

Carlåke, vår yngste morbror, visar att man kan kompa till de flesta melodier med bara dessa tre ackord. Gunnar är mest intresserad och läraktig. När vi ska åka hem säjer morfar:

– Du får ta med dig gitarren till Dingle, Gunnar!

Gitarren är impregnerad med läsarsånger efter mångårig användning i Missionshuset men Gunnar övar varje dag mest på världsliga melodier. Till en början blir det Oh Susanna oh don´t you cry for me, som fungerar utmärkt med bara tre ackord. Varje eftermiddag, när vi kommer hem från Läroverket, slinker han in till Rune Gustafssons på väg från stationen för att spela duett en stund. Gunnar lär sig snabbt flera ackord.

Men jag vill ju också spela något instrument. Därför sitter vi nu hos Rune och Henry för att få råd. Båda är musikaliska. Rune spelar gitarr och Henry dragspel. Vi går igenom fördelar och nackdelar med de olika instrument, som vi känner till.

– Man får tänka på vad man har för möjligheter att spela tillsammans med andra, säjer Rune.

– Dragspel har å andra sidan fördelen att man kan spela rätt bra ensam, säjer Henry.

Efter allvarligt resonerande fram och tillbaka kommer vi fram till, att valet får stå mellan dragspel och trumpet. Och slutligen bestämmer jag mig.

– Det får bli trumpet.

Ingen annan i Dingle spelar trumpet.

Nu gäller det att skaffa instrumentet.

Ton i trumpet

– Jag skulle hämta det här paketet, säjer jag och lämnar avin till tant Tjäder i luckan.

Via arbetet i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen känner pappa fredsvännen Östen Johannesson i Nässjö, som äger Smålands Musikvaruhus. Pappa har hjälpt mig att skaffa en stencilerad katalog över begagnade mässingsinstrument från Musikvaruhuset. Jag har fastnat för en begagnad trumpet av märket Quick för 125 kronor. Med högtidlig känsla fyllde jag i rekvisitionsblanketten, skrev Smålands Musikvaruhus, Nässjö på ett kuvert, klistrade på ett violett 10-öresfrimärke föreställande Esaias Tegnér och postade brevet.

Medan jag otåligt väntat på att trumpeten ska komma, har jag lärt mig trumpetspelandets grunder från Thore Ehrlings Trumpetskola. Förstår att trumpeten är ett B-instrument och att man måste transponera ett tonsteg uppåt, när man spelar tillsammans med C-instrument, som gitarr och dragspel. Jag har snabbt lärt mig alla greppen på de tre ventilerna. I teorin kan jag redan spela perfekt, innan instrumentet kommit.

Nu har avin om mitt postpaket anlänt och jag cyklar genast upp till posten, som ligger i samma byggnad som järnvägsstationen, och lämnar avin, där jag med min namnteckning kvitterat mottagandet.

– Varsågod, säjer tant Tjäder och lämnar ett avlångt paket genom den lilla postluckan.

Hemma i vårt rum väntar Gunnar och Sten Holmkvist. Sten har ett dragspel, och han kan spela lite grand.

– Öppna paketet! säjer Gunnar otåligt

– Men jag måste vara försiktig, så vi kan spara papperet och snörena, varnar jag.

Vi finner innanför papperen en svart väska med handtag och lås. Förväntansfullt öppnar vi locket. Så fin den är! Ett silverglänsande underverk ligger och väntar på mig. I ett särskilt litet fack sitter munstycket. Sten som nyss har lärt sig spela Konvaljens avsked föreslår:

– Vi kan väl spela Konvaljens avsked tillsammans?

– Visst, säjer jag. Men jag måste transponera och spela ett steg högre än du.

Jag sätter munnen till munstycket och spottar fram ett T, som jag läst att man ska göra. Det låter inte som Thore Ehrling. Det låter inte ens som musik. Det som alls låter, det påminner om en av Rutgers kor. Jag blir lite nedslagen.

Naturligtvis kan jag inte spela trumpet. Det räcker inte att veta, vilka ventiler man ska trycka ned. Man måste få rätt ton i munstycket också.

Besvikelsen går dock snabbt över. Jag övar så fort jag har tid och snart kan man urskilja inte bara tämligen rena toner utan även hela melodier från instrumentet. Så småningom kommer det riktiga spelandet igång. Mest blir det duettspel tillsammans med Gunnar på gitarr.

Gunnar och jag är genomsnittligt lika musikaliska tycker jag. Han kan spela utan noter men inte läsa noter. Jag kan spela med noter men inte utan. Några decennier senare förstår jag att denna matematik inte håller. Hur som helst; i ett litet nothäfte skriver jag av melodier från olika notböcker som jag kan hitta. Stephen Forsters sånger, som vi felaktigt tror är Negro spirituals, älskar vi särskilt mycket. Vi hittar i Världens vackraste musik noterna till Beautiful Dreamer, Old Folks at Home, My Old Kentucky Home. När det inte finns några noter att skriva av, hjälper Gunnar mig. Han pekar på de önskade tangenterna på orgeln och jag skriver ned motsvarande not.

Ibland skäller jag på Gunnar för att han inte kan spela efter noter och inte heller vill lära sig det. Särskilt upprörd blir jag när han så småningom beslutar sig för att bli musikdirektör.

– Det förstår du väl att du måste lära dig noter då!

När trumpeten skall betalas visar det sig att jag får rabatt för att jag hade gjort ett slags bildmontage; jag har klippt ut från en affisch ansiktena på farbröderna som spelade i Fredsklockorna och ritat dit kroppar och instrument. Idén kommer egentligen från Gunnar som ritat i gästboken. Pappa har, som han ofta gör, skickat en check in blanco till Östen Johannesson, Fredsklockornas organisatör, och inte förrän efter drygt ett år fyller Östen Johannesson i det reducerade beloppet och inkasserar pengarna.

Liksom Bengtsforspojkarnas turné är Fredsklockornas besök i Dingle är en mycket stor sak för Gunnar och mig.

Höjdpunkt i Hedekas

– Du kanske kan vara med och spela gitarr?

Fredsklockorna är på turné i Bohuslän. En av gruppens medlemmar har blivit inlagd i Uddevalla för blindtarmsinflammation och kan inte medverka. I kväll ska de spela i Hedekas bygdegård. Det är då man frågar Gunnar om han vill vara med.

Om!

Gunnar blir mycket lycklig. Tillsammans med Strandberg, Gunnarsson och de andra uppträder han i Hedekas; han ackompanjerar på gitarr när de spelar fiol, dragspel och basfiol

I fortsättningen ser jag här och där i kanten på vår gemensamma gröna engelska grammatikbok Gunnars teckningar: en gitarrist med text ”På turné i Hedekas”.

Gunnar har fått blodad tand. Han börjar prata om att kanske åka med som musiker på Fredsklockornas turné. Då protesterar mamma och berättar om morbror Ragnar, som kom ut i synden och alkoholen och fick tuberkulos och dog. Vi får aldrig riktigt klart för oss om det var för att morbror Ragnar spelade jazz, eller för att han drack, som han fick tuberkulos och dog. Men någon turné blir det inte för Gunnar.

Underbart är att spela ensemble - framförallt i IOGT-lokalen tillsammans med Allan Sohlberg på bas. Och så de fantastiska somrarna i Bengtsfors med både missionsförsamlingens mässingssextett Bengtsforspojkarna och blandad orkester på Greagården. Det svänger om såväl vår profana som vår andliga musik. Vi tror att vi spelar jazz. Vi förstår att jazz och dansmusik i frikyrkoögon är lite syndigt. Men våra vidsynta föräldrar protesterar aldrig mot vår musik.

Gunnar ägnar sig ibland åt en del konstiga musikaliska övningar. När han ska gå ett ärende åt mamma tar han ibland med sig en ton i huvudet från orgeln för att se om han kan ha med samma ton när han kommer tillbaka.

Som ansvarskännande storebror oroas jag över att Gunnar kanske är för ytlig i sin musikalitet och att jazz nog är lite grand syndigt.

– Beethoven och Bach, det du, det är annat än jazz, säjer jag förmanande en dag. Trots att jag själv inte har en aning om hur Beethoven och Bach låter.

För övrigt inser Gunnar plötsligt en dag att den klassiska musiken nog inte är så dum, då han upptäcker att det är samma ackordföljd i Frans Liszts Liebestraum som i Basin street blues. Harmonierna i Gläns över sjö och strand är inte heller så dumma, upptäcker vi.

Dessutom kommer vi snart att älska storbandsjazz i radion.

MHF och mission

Under blågul fana – militärmarschernas marsch, Sveriges svar på Sousas Liberty Bells – ljuder ut över Mellersta Bohuslän. Det är Kristi Himmelfärdsdag och Folknykterhetens dag. Jag sitter i framsätet på vår Volvo och sköter grammofonen. Den är kopplad till en högtalare på taket. Anders Olsson, som är radiohandlare, har ordnat högtalaren. Mellersta Bohusläns avdelning av MHF, Motorförarnas Helnykterhetsförbund, där pappa är ordförande, kör bilkortege. Vi är ett tiotal bilar. När vi kör genom tätorter (det är inte många) spelar jag marschen. Ett litet flygblad som pappa duplicerat slänger jag ut när vi passerar någon cyklist eller fotgängare. Vägdammet ryker kring oss; alla vägar är fortfarande grusvägar, delvis med tvättbrädestruktur i vägbanan efter regn. Den enda permanentbelagda väg vi känner till är raksträckan på Toseslätten, söder om Dingle. Den är stensatt. Hor morfars, i Bengtsforstrakten, är vägarna ibland nästan fina som asfalt eftersom man där strilar ut lut från sulfitfabriken på vägarna. På en bergsknalle vid kusten stannar vår MHF-kortege och vi äter vår matsäck. Inte är det många bohusläningar som ser vår kortege eller blir nykterister.

Naturligtvis deltar vi barn även i andra MHF-sammanhang. Vid mötena visas ibland film. Då lånar vi en projektor för 16 millimetersfilm av Vulkarn (som inte alls är MHF:are) och jag får sköta apparaten. Det är självklart att vi är nykterister, liksom de flesta vi känner. Någon alkohol förekommer inte i vårt hem eller något annat hem vi känner till; skålseden är okänd för oss.

I ganska stor utsträckning är vi på fritiden tillsammans med mamma och pappa och hjälper dem i deras föreningsverksamhet. Det gäller förstås söndagsskolan, där jag snart får fungera som hjälplärare. Ibland tar pappa fram en speldosa, som föreställer en fjällstuga, och låter söndagsskolbarnen lyssna på melodin. Jag tror det är Wiegenlied. Och vi åker med till förmiddagsgudstjänsterna i Immanuelskyrkan i Uddevalla. Gunnar och jag framträder med duettspel på trumpet och gitarr.

Ibland åker vi istället till Baptistkapellet i Munkedal. Bredvid altartavlan hänger där två gamla kornetter. Gustaf Fredrikssons son Göte spelar på en av dem. Vid jul sjunger hans två vackra döttrar Gläns över sjö och strand och det luktar av vedeldad kamin. Efteråt blir vi hembjudna till Valfrid och Hanna Fredriksson. Tant Fredriksson talar dalmål. Sådant har vi inte hört förr. I bruksorten Munkedal finns det många socialdemokrater. Fredrikssons är nog det. Alla troende människor är inte folkpartister, säger pappa. Även om de flesta verkar vara det.

Vi uppfostras i en liberal frikyrklig anda. Trots att vi får klart för oss vad som menas med synd och att man inte ska synda upplever vi inte några stränga förbud och känner inget behov av tonårsrevolt. ”Allt vad i viljen att mänskorna skola göra eder det skolen i ock göra dem” sammanfattar nog ideologin i vårt hem.

Andra föreningar vi medverkar i är Folkpartiet, Dingle samhällsförening, Fredsföreningen, Föreläsningsföreningen och Röda Korset, inte minst i samband med basarerna. Vi hjälper till med att skriva kallelser, duplicera, sortera, stoppa i kuvert, klistra frimärken och så vidare Med sång och musik uppträder vi i olika sammanhang, bland annat vid besök på Gläborgshemmet, där psykiskt efterblivna vårdas. Pappa skojar ibland om sitt orgelspel:

– Jag är särskilt uppskattad på sinnessjukhus och ålderdomshem.

IOGT-lokalen, en barack nära ingenjör Nilssons hus, är centrum för vår intensiva musikaliska aktivitet. Jag är kassör i Ungdomens IOGT. Gunnar Johansson, Bryggarn, är ledare. Ibland får jag lite ont i magen av kassörsansvaret; jag är osäker på hur bokföringen ska skötas på alldeles rätt sätt.

När Gunnar och jag blivit för gamla för VP, Missionsförbundets scouter, går vi med i juniorerna i Immanuelskyrkan i Uddevalla och stannar då ibland kvar i Uddevalla efter skolan för att vara med på mötena.

Ordet könsroller finns inte vid denna tid, och vi tycker inte det är något konstigt att det bara är Britta och Kerstin som hjälper mamma i hushållet. Det är fortfarande mammor som sköter hemmen och pappor som tjänar pengar. Våra systrar bäddar mammas och pappas sängar, hjälper till med veckostädning, putsar silver, koppar och mässing, tvättar sockar och lite av varje. Kerstin påstår som vuxen att hon även bäddade pojkarnas sängar, men det minns inte jag. Gunnar och jag bär upp koks till AGA-spisen. Och tvättar bilen.

Psalmer och storbandsjazz

Sommaren 1950 får Gunnar och jag en gammal aksserad radio av morbror Torsten, som har radioaffär. På apparaten finns långvågsstationer utsatta. Framför allt Motala, som vi lyssnar på, men dessutom exotiska okända stationer som Hilversum, Vilnius och Kalundborg. Mellan klockan sex och sju på kvällen är det grammofonmusik, före nyheterna och vädret. Där lär vi oss en del schlagers. Jag skriver ivrigt i notboken: Alla fyrar blinka, On the sunny side of the street, C´est si bon, Vilhelmina, Mona Lisa och My blue heaven.

På kvällen kan vi ibland lyssna på jazzorkestrar innan vi somnar. Simon Brehms sextett med How high the moon, Anders Burmans kvintett spelar I got rhythm, Thore Jederbys sextett framför den fina All the things you are. Och Gösta Theselius, Reinhold Svenssons, Carl Henrik Norins och Seymour Österwalls orkestrar. Gösta Törners orkester spelar Jazz me blues och Charlie Normans kvintett S:t Louis blues. Av Thore Swanerud sextett lär vi oss How high the moon. Vi lär oss namn som Malte Johnssons orkester, Kenneth Fagerlunds kvintett, Bengt Hallbergs trio. Och senare när Delta Rhytm Boys kommer till Sverige och jazzigt sjunger Domaredansen och Flickorna i Småland. Det kryper i skinnet. Och det sköna insomnandet efter det att Thore Ehrlings orkester spelat sin mjuka signaturmelodi från Nalen. Efter de sena kvällsnyheterna klockan tio spelas Du gamla du fria och sedan är sändningarna slut för dagen

Kvällarna i Bengtsfors! Gunnar och jag sover på madrasser på golvet hos morbror Carlåke som inrett sin lya på vinden. Tillsammans med Carlåke lyssnar vi på Radio Luxemburg. Det är ett religiöst musikprogram med en pianist som dribblar uppför och nedför klaviaturen.

– Fantastiskt duktig pianist, säjer Carlåke.

När vi hör Stan Getz quartet med Bengt Hallberg spela Ack Värmeland du sköna, knyter det sig i bröstet av vemod. Fast vi vet nog inte att det kallas vemod. Och Arne Domnerus The man I love. Sonja Hedenbratt sjunger What is this thing called love till Kenneth Fagerlunds orkester. Och vi älskar Sven Asmussens June night.

Schlagers och annan populärmusik i min notbok blandas med religiösa sånger. Sommaren när jag arbetar i Lindesberg blir det mest läsarsånger i notboken, då jag är med och spelar i strängmusiken vid tältmötena. Jag kan i regel inte spela trumpet direkt ur originalnoterna: jag måste transponera alla noter, höja dem ett tonsteg, när jag spelar tillsammans med dragspel, gitarrer och fioler. En enorm mängd frikyrkosånger kan jag musiken till och de allra första orden i texten, men jag kan nästan inga hela sångtexter.

Lirar med Louis

Gunnar med ny gitarr

Pappa har skaffat en engelsk språkkurs. I kursen ingår några 78-varvs grammofonskivor med engelskt tal. Han köper därför en begagnad vevgrammofon av Anders Olsson, radiohandlaren. Anders låter ett par skivor följa med grammofonen: Jolly Jolly Bob från Aberdeen, Lambeth Walk och Skänk en slant till en gammal speleman. Gunnar och jag sitter nere i källaren och spelar dem. Skivorna är buckliga så det blir konstiga melodier. Men vi är glada över att kunna spela musik på en riktig grammofon.

Mer och mer avancerade i musikens värld blir vi. En dag samlar vi ihop våra besparingar och går in på Waideles musikaffär på Kungsgatan i Uddevalla. Vi köper en grammofonskiva, Louis Armstrong och Mills Brothers som på ena sidan sjunger och spelar Carry me back to old Virginia och på andra sidan Oh my poor Nelly Grey. Skivan är av märket Decca. Det tycker vi är särskilt fint; de flesta grammofonskivor vi sett är annars av märkena Sonora eller Husbondens röst. På vevgrammofonen spelar vi upp vår kära skiva. På sidan med Oh my poor Nelly Grey sjunger Louis icke-verbalt Ba-ba-ba-di-ba-do-bado. Vi inser att det för mamma och pappa kan vara för konstigt och undviker att spela den sidan, när de hör oss.

Vi imponeras av Louis Armstrongs improvisation. Kan vi vara lika duktiga? Tänk om vi kunde spela tillsammans med honom?

Gunnar visar på orgelns tangenter, vilka toner Louis använder i sitt solo. Med ledning av Gunnars pekande skriver jag ned solot i notboken. Sedan spelar vi tillsammans med mycket stark känsla. Det är Gunnar, jag, Louis Armstrong och Mills Brothers som spelar Carry me back. Louis och jag spelar unisont hans solo, i G-dur, dock inte med exakt samma klang i våra trumpeter.

Sådan är musiken när den är som bäst. Gunnar och jag är lyckliga.

Solkig sill

– Och så ska jag ha ett hekto sötmandel också, säger fru Owers.

Gunnar och jag har sedan flera år varje sommar arbetat i morfars affär. Nu har jag avancerat från springpojke till expedit. Jag arbetar i speceriavdelningen, med vit rock.

– Ett hekto mandel, upprepar jag och går till bänken med utdragbara lådor nedanför hyllorna med konserver. Det står inte på utsidan, vad lådorna innehåller, men i stort sett har jag lärt mig det. I den översta raden med små lådor finns bland annat nötter och mandel. I de stora lådorna hittar man makaroner, torkade äpplen, torkade plommon, sagogryn och russin. En hel del av de specerier som förut såldes i lös vikt, som mjöl och socker, finns nu färdigförpackat. Men fortfarande säljs en del i lös vikt. I den tredje lådan från vänster i översta raden hittar jag mandel. Med den lilla metallskopan fyller jag en påse. Jag väger upp. Lägger till några mandlar så det blir exakt ett hekto.

Jag skriver upp det fru Owers har handlat i hennes kontrabok. Den ligger liksom de andra bruna kontraböckerna i lådan längst till vänster i disken, till vänster om lådorna med cigaretter, tobak och snus. En gång i månaden räknar morbror Tage ut hur mycket kontrabokskunderna ska betala.

– Adjö fru Owers, kvittrar Maggie. Maggie är min yngsta moster. Hon är rund och nästan alltid glad. Vi tycker att hennes skratt låter som när man rullar ärtor på ett plåttak.

– Du tog väl rätt mandel? frågar Maggie, när fruOwers gått. Det är bittermandel i den tredje och sötmandel i den fjärde lådan.

– Oj då, svarar jag. Det blev nog fel.

– Då måste du genast gå hem till fru Owers och byta ut mandeln. Bittermandel är mycket giftig!

Jag springer över till doktor Owers lägenhet, som är på övre våningen i samma hus som Rubes bageri. Hoppas hon inte hunnit äta mandeln och dött! Jag knackar på dörren. Hon lever och ser frisk ut. Jag ber om ursäkt och lämnar över rätt mandel. Hon blir inte arg för att jag gjort fel.

Nu expedierar jag en bonde som kommit med en låda fylld med ägg, som han ska sälja till morfars affär. Först väger jag på magasinsvågen ute i lilla magasinet hela ägglådan och noterar vikten, plockar sedan ut alla ägg och väger därefter tomlådan. Så subtraherar jag tomlådevikten från den fulla lådans vikt och multiplicerar slutligen med det kilopris bonden ska ha för äggen. Jag skriver upp siffran. För sedan ska jag subtrahera med det han handlar för.

– Jag ska ha ett halvt kilo Löfbergs lila, kokmalet, säjer bonden.

Jag hämtar det lila kaffepaketet i hyllan till höger om magasinsdörren och går bort till den elektriska kaffekvarnen med sina två stora skinande hjul. Den står vid vinkeln i korridoren som leder in till kontoret. . I den mörka kaffekvarnskorridoren finns hyllor med små askar innehållande silketråd, som tillhör moster Ruths manufakturavdelning. På kontoret sitter morbror Tage och klistrar upp ransoneringskuponger på stora orange-bruna klisterark. Ransoneringarna har sedan krigsslutet slopats för den ena varan efter den andra, men fortfarande är några matvaror ransonerade. När vi pojkar inte är upptagna av något annat får vi hjälpa till att klistra kuponger.

Jag ställer in kaffekvarnens ratt på kokmalet, sätter igång maskinen och häller sedan tillbaka det malda i Löfbergskartongen.

– Varsågod, och något mera? undrar jag.

– Fyra islandssillar ska jag också ha, säjer bonden.

Silltunnan står i ett litet skjul bakom affären, framför Stora magasinet. Bredvid silltunneskjulet, i slänten upp mot Nygård, står en ställning där det ligger tunnor horisontellt med sirap och melass. Melass är tjock som sirap och är en biprodukt vid tillverkning av socker. Bönderna blandar melass med cellulosan, som används som kreatursfoder. Bakom Stora magasinet är det en stig på den trånga passagen mellan magasinet och grannens höga stålnätstaket och syrenhäck. Den stigen går vi när vi på söndagsförmiddagarna ska till Missionshuset. Vi genar sedan över Nygårds trädgård och förbi den lilla röda stuga, där det bor en nästan blind tant som heter Maja, och kommer ut på vägen alldeles bredvid Missionshuset.

På väg till Stora magasinet passerar jag Lilla magasinet. På hyllor som Carlåke byggt står här bland annat godis och hårt bröd. När jag ska gå ut genom Lilla magasinets bakdörr för att komma till silltunnan hejdar morfar mig. Han sitter på en låda och packar upp apelsiner.

– Pojkar, ni måste ta vara på snörstumpar, ni slänger för mycket nuförtiden, säger han.

Bredvid skjulet, nedanför lastbryggan, ligger Puck och betraktar sorgmodigt torget, som han inte får besöka. Puck är morbror Carlåkes tyska boxer.

Sillskjulet har ett sluttande tjärtak. Det är lätt att gå upp på taket. Bakkanten ligger bara en halvmeter ovanför marken i slänten där Nygård har en syrenhäck. För ett par år sedan, när vi var yngre, brukade vi, det vill säga Gunnar och jag och våra kusiner Lars, Anders och Sven, gå upp på tjärtaket när vi skulle kissa. Vi brukade kissa alla på en gång för att se vilkens urinstril som rann fortast nedåt på taket. Det har vi slutat med.

Jag kan inte förstå hur någon vill äta islandssill. Det är äckliga skrynkliga varelser i en klibbig illaluktande brungrå vätska. På tunnans kant är det fullt med silverglänsande fiskfjäll. Med tången som hänger på en spik bredvid tunnan plockar jag upp tre sillar och lägger i ett smörpapper. Inne i affären kompletterar jag med vanligt omslagspapper.

När bonden fått sina varor räknar jag ut om han ska ha pengar av oss eller om han ska betala. Jag är stolt över att klara denna uträkning. Tycker att hanteringen av dessa äggleveranser är höjden av tillämpad matematik.

Projektiler från paketcykel

– Vad var det som stack i nacken? undrar en Bengtsforsbo och gnider sitt bakhuvud.

Han vänder sig om men ser ingen förklaring. Ser bara Tjocke Martin lufsa bort mot torget och Bryntessons springpojke på sin trehjuliga paketcykel på väg med ett stort paket någonstans.

Storgatan i Bengtsfors

Paketcykeln har ett stort lastflak framtill. När man svänger så svänger hela lastflaket. Med cykeln kör vi springpojkar ut varor till en del kunder. Dessutom hämtar vi paket och lämnar paket vid busstationen eller järnvägsstationen. Stora försändelser kör Jansons åkeri ut. I flera år har de haft en häst framför vagnen; nu har de en traktor.

Busstationen är belägen på planen framför kommunhuset. Röda bussar går till Bäckefors, Ed och Gustavsfors, en beige buss går till Årjäng. Järnvägsgods hämtar vi sällan på Bengtsfors Östra, stationen vid DVVJ (Dal - Västra Värmlands Järnväg), utan oftast på Bengtsfors Västra, det vill säga den smalspåriga Uddevalla - Lelångenbanans ändstation. Stationshuset ser ut som en alphydda. Det är morbror Ingvar i herrekiperingen som skickar iväg oss för att hämta kostymer från Algots eller Schwartsman & Nordström. Och så springer vi med byxor till skräddare Hultgren för uppläggning eller nedläggning. Det luktar gott av de varma strykjärnen hos skräddaren.

Nu är vi inte ute med varor. Vi har satt en stor tom Wasa brödkartong på paketcykeln. Inne i kartongen sitter en av oss (eller snarare någon av oss som inte är så dygdig som jag) med ärtor och blåsrör. Lars sitter på sadeln och trampar omkring med trehjulingen i köpingens centrum. Genom små hål i kartongen skjuter kartongkusinen på oskyldiga Bengtsforsbor.

De undrar varifrån de otrevliga ärtorna kommer.

– Det har startat ett krig i Korea, har dom sagt på radion, berättar morbror Tage på kontoret en dag strax efter midsommar 1950.

Vi vet nätt och jämt vilken världsdel Korea ligger i.

Någon vecka tidigare hade vi läst i tidningen att det svenska vikingaskeppet Ormen Friske hade förlist utanför ön Helgoland. Alla de femton besättningsmännen hade omkommit. Nyheten engagerade oss, eftersom det var frisksportare som omkom. Och vi är ju frisksportare. Så småningom framkom det att förlisningen nog var ett resultat av amerikanska och brittiska bombövningar vid ön, men det hela tystades ner och utreddes aldrig, eftersom Sveriges regering inte ville stöta sig med Västmakterna.

När fabrikspipan på Sulfiten tjuter är det dags för lunchstängning. Vi går alla upp till moster Margit på andra våningen och äter. Margit som hade svår tuberkulos och nästan dog när jag var liten, har tungt med andningen. Hon arbetar inte i affären utan sköter hushållet. Maten serveras i rummet innanför köket, det som har en dörr ut till den stora balkongen. I det rum som kallas matsalen är det aldrig någon som äter. Efter maten sträcker Torsten ut sig på schäslongen i Förmaket, rummet på andra sidan om matsalen, och lyssnar på en grammofonskiva. I dag är det Eine kleine Nachtmusik.

– Hör på det här, Nils, säjer Torsten när jag passerar. Det är fin musik det!

När det är vacker väder sätter sig morbror Tage en stund på trädgårdssoffan som står utanför herrekiperingen och betraktar aktiviteten på torget i skuggan av den stora lönnen.

Affären stängs klockan sex. Då ska vi räkna kassan. Idag har jag sålt för drygt 400 kronor. Sedan har vi till uppgift att skura golven, den tråkigaste uppgiften. En av oss har ansvar för området utanför disken, en annan har ansvar för resten. Ost, smör och en del annat bär vi ned i källaren för att det ska stå svalt under natten. Det finns ju inga kylskåp. Carlåke, Maggie och Torsten fyller hyllorna, där det blivit urplockat. Var och en har ansvar för sitt varuslag. Tage låser in dagskassan i valvet och nästa dag går han tvärs över Storgatan till Värmlandsbanken och sätter in pengarna. Vi pojkar hjälper till med lite av varje efter stängningen. Roligast är att fylla på cigaretter och tobak. Bill, Robin Hood och Chesterfield; de har så glatta och trevliga omslag. Fast jag undrar ibland varför morfar som är kristen kan sälja snus och tobak.

När allt är färdigt spelar vi ibland pingpong i affären.

Torsten, som har samma dygnsrytm som mamma, är aktiv sent på kvällen men sömnig på morgonen. Han plockar med mjölhyllorna långt efter det alla andra gått till sängs. I gengäld sover han på morgonen.

– Torsten, det är kunder i affären, ropar Maggie nerifrån dörren mellan kontoret och trappuppgången, när Torsten fortfarande sover efter klockan nio på morgonen.

Långt senare förstår jag att människors dygnsrytm är olika och att man bör ta hänsyn till detta i arbetslivet.

Jag är förstås väldigt plikttrogen och ansvarsfull i min gärning som butiksanställd och känner även ansvar för min lillebrors arbete. Gunnar och Sven tycker att jag liknar ett ondskefullt pekfinger när jag klagar över att de smiter upp på vinden och ligger under det heta taket och läser tecknade serier i gamla buntar av Husmodern som förvaras där. De är faktiskt anställda som springpojkar och bör finnas på sin arbetsplats, muttrar jag.

På lördag eftermiddag hjälper vi Carlåke att kratta grusplanen framför affären och måla plakat. Carlåke är duktig på att måla.

Konst och kanot

– Och så kan vi göra en utställning och sälja tavlor, säjer Lars.

På kvällarna i Bengtsfors är vi oftast tillsammans med Carl-åke i affären. Bygger förrådshyllor i Lilla Magasinet. Spelar pingpong utanför disken. Cyklar till Greagården. Och framför allt målar reklamskyltar för affären. Pappkartongerna brer vi ut på disken i herrekiperingen. Alcro plakatfärg luktar gott och Carlåke åstadkommer mycket fina skyltar med en bred pensel.

Knyckt motiv

En kväll målar han ett konstverk istället för reklamskyltar. Aha, så kan man göra. Det blir ju mustigt med plakatfärg. Vi syskonbarn sätter också igång och målar tavlor. Motiven knycker vi delvis från Carlåke. En ringlande stig som leder fram till ett kors i ett landskap. En bok bredvid ett brinnande ljus på ett bord.

På söndag ställer vi ut våra alster på disken i manufakturavdelningen. Morbröder och mostrar besöker vår vernissage och erbjuds köpa till rimliga priser. Enstaka verk blir sålda. Vi kallar oss Konstföreningen BE (det vill säga Bryntesson och Eriksson).

– Vi kan måla var sin fin tavla nästa gång och ha ett lotteri och sälja lotter för 50 öre styck och få in pengar, föreslår jag.

Förslaget förefaller bra men lotteriet kommer aldrig till stånd.

I Bengtsfors är Carlåke vår ledare och idol, ungefär som Rutger är i Dingle. Nu ska han ta med oss på kanothajk på Lelången under veckoslutet. Carlåke och Torsten tillverkade för flera år sedan var sin kanot. De vinterförvaras på en ställning vid sirapstunnorna, i slänten mot Nygård. Nu på sommaren ligger de vid Greagården. Kalle Berglund har en kanadensare. Gunnar har byggt en egen båt, bestående av en masonitbotten, fastspikad på två sidbräder. Så vi har en hel liten flotta. Gunnar ville ursprungligen kalla sin farkost Svanen, men mamma som insåg att den mer liknade en padda föreslog att den skulle heta Hajen.

Vi paddlar iväg i kvällningen. När vi går i land på Greaön börjar solen gå ned i väster; den speglar sig vackert i Lelångens vatten. Proviant har vi med från speceriavdelningen. I vanliga fall kan vi enligt en oskriven lag ta visst godis i affären. Det finns någon sorts självklar gräns för hur dyrt godis man kan ta. Av karamellerna i glasburkarna kan vi ta då och då. Däremot naturligtvis inte av chokladkakor. Undantag gäller nu när Carlåke provianterar inför weekendutfärden. Då tar vi generöst, till och med choklad.

Ur oöppnade kartonger får vi förstås inte ta. En gång hade Anders och jag, när vi bara var 5 år, krupit upp på översta hyllan i Lilla magasinet och tagit kola ur en oöppnad kartong. Just då kom Maggie ut i magasinet.

– Vad gör ni där uppe, pojkar? frågade Maggie.

– Ingenting, ropade vi, rasade ned från hyllan, rusade ut och gömde oss i Stora magasinet.

Maggie förföljde oss inte och vi pustade ut. Lättade.

I Stora magasinet finns sockerlådor. De nästan kubiska med strösocker, de långsmala med bitsocker. Och så säckar med mjöl, konstgödsel och utsäde. Så länge kriget varade fanns det också cellulosasäckarna. De var trevliga – i förhållande till volymen var de så lätta så att till och med vi småpojkar kunde lyfta dem. I Stora magasinet jagar vi på kvällen råttor och leker gömme med Puck.

– Räkna till hundra, säjer vi till Puck. Och så springer vi och gömmer oss. Efter ungefär efter den tid det tar att räkna till hundra kommer Puck rusande och letar.

Men nu är vi på kanothajk. När det mörknar tar vi fram våra sovsäckar och lägger oss i blåbärsriset på Greaön. Vi vaggas till sömn av suset i tallarna. Nästa morgon badar vi och har gymnastiska övningar. Gunnar och Lars är skickligast. De är nästan akrobater. Sedan paddlar vi omkring en stund på Lelången innan vi styr till hemmahamnen.

I manufakturavdelningen, där moster Ruth (vi säger moster till Ruth och morbror till Tage men du till de andra morbröderna och mostrarna) säljer knappar, tyger och dylikt, arbetar två systrar, Irene och Berit. De är pingstvänner men ser inte pingstvänliga ut, tycker vi. Inte har de håret uppsatt som andra pingstvänner. Dom är söta och ungefär lika gamla som Gunnar och mig. En dag tar Gunnar och jag mod till oss och frågar, om de vill följa med ut och paddla kanot. De tackar ja.

Vi cyklar ut till Greagården, bär ned kanoterna till vattnet och ger oss ut på Lelången. Jag paddlar med Irene framför mig i sittbrunnen, Gunnar med Berit. Efter en stund frågar jag om Irene vill försöka paddla. Hon försöker med framgång. Jag hade tänkt mig att hon kanske skulle bli trött och då luta sig tillbaka mot mig för att vila. Så jag skulle få känna hennes kropp mot min. Men till min besvikelse tycks hon inte bli trött. Och naturligtvis vågar jag inte ta i henne. Vi paddlar tillbaka och cyklar hem.

För övrigt är Gunnar kär i Barbro Balder i Billingsfors. Fast det vet inte Barbro om. Många år senare, när Gunnar har konserter tillsammans med Göran Tunström, kommer det fram att även Göran Tunström hade varit kär i Barbro Balder.

Syndig synkopering

– Uppe på vägen dansar dom till den här musiken, påstår en upprörd Torsten. Så här kan ni inte hålla på.

Vår ensemble består av Gunnar och Carlåke på gitarr, jag på trumpet, Per Roosveldtsson kornett, Lars trumma och Carl–Einar Tellwe på dragspel. Då och då kommer Hampus, Per-Arne Abrahamsson, från Vänersborg. Han är en hejare på piano och klarinett. Vi spelar på Greagården, Missionsförsamlingens ungdomsgård, både som programpunkt i kvällsmöten och för nöjes skull, när det inte är något program där. Vi smygjazzar och känner oss för, hur svängigt det får lov att vara utan att bli alltför syndigt.

Även när vi spelar kristna sånger så svänger det. O hur saligt att få vandra... Han har öppnat pärleporten... Vill du från syndernas börda bli fri, i blodet finns kraft, underbar kraft. Jag spelar glatt och funderar inget över texten, det är musiken som gäller. Och vi lägger in – utan att veta att det är det vi gör – en åttondels paus i början på takten. Senare förstår vi att det kallas synkopering. Dessutom lägger vi till ett A i slutackordet i C–dur. Då låter det syndigt. Det kallas sextackord. Ännu mera gudlöst låter det om man istället lägger till H och D högst upp i C–dur ackordet. Jag tror det kallas Cmaj9. Vi tror att vi spelar jazz.

Några som hör oss svänga på Greagården blir förargade, eftersom det låter som syndig dansmusik. Det är av detta skäl som Torsten blivit upprörd.

Carlåke är centrum för vår musikverksamhet. Han vet nästan inget om noter men kan spela på de flesta musikinstrument. Han kan även spela på såg. Carlåke lär oss att man kan kompa med ackord på pianot utan att behöva läsa pianonoter. Jag sätter ut ackord i mina trumpetnoter, för att ibland kunna spela piano. Gunnar, som känner på sig vilka ackord han ska använda, behöver inte skriva ned några.

Carlåke spelar bastuba i Missionsförsamlingens mässingssextett Bengtsforspojkarna. Åke Olsson, som leder orkestern, klagar på att Carlåke aldrig övar på bastuban hemma. Så småningom får både Gunnar och jag vara med och spela trumpet i Bengtsforspojkarna. Riktig orkestermusik efter riktiga orkesterarrangemang. Det känns mycket underbart.

– Vi ombildar vår konstförening, säjer Lars. Det handlar ju om musik och sport också.

Tillsammans med Carlåke ägnar Gunnar, jag och kusinerna oss åt konst, musik och gymnastik. Fast det är kanske tveksamt om jag ägnar mig åt gymnastik. Tillsammans med Gunnar prenumererar jag dock på tidningen Frisksport och vi har rekvirerat hantlar från Frisksports förlag.

– Ja det gör vi. Men va ska den heta? undrar jag.

– Sällskapet för konst, musik och kroppskultur, det kan förkortas till SFKMK, täcker väl vad det handlar om, föreslår Carlåke.

Så blir det. Ordförande blir Lars, sekreterare är jag. Vi håller sammanträden, skriver protokoll och utformar regler för vilka prov nya medlemmar ska få genomgå. Och vi ritar ett medlemskort, som jag stencilerar med spritduplikator. I praktiken visar det sig att inträdesproven bara kommer att gälla Carlåkes fästmö Birgitta. För övrigt gillar vi inte att han har en fästmö, hon konkurrerar om Carlåke med oss.

Det rent föreningsmässiga rinner med åren ut i sanden; det blir så småningom bara Lars och jag som befattar oss med årsmötena. Gunnar och Lars fortsätter i många år att samtalande gå på händer när de träffas.

Detaljplanerad dröm dumpas

– Vi ska göra en cykeltur och bada i havet och tälta ute i naturen i Bohuslän, föreslår Lars en dag i Bengtsfors.

Vi beslutar att det ska bli så. Planläggningen sker därefter per brev mellan oss i Dingle och kusinerna i Bengtsfors.

Kan du skaffa generalstabens karta nr 41 och 51. Skriv upp kostnaden på ett gemensamt konto för resan så delar vi sedan på alla kostnader. Det är Lars som i början av maj 1949 skriver till mig i Dingle.

Du kan skicka kartorna med Ingvar när ni träffar honom i Ljungskile. Och tältfrågan kan jag ordna, tillägger han. Du kan nog få kartor och broschyrer gratis från Turisttrafikföreningen i Bohuslän, skriver Lars i ett nytt brev. Planera en rutt och kom ihåg att det viktigaste är att vi får tälta och bada i havet. Och så föreslår han att vi ska skaffa pengar för omkostnaderna genom att samla papper: Vi får 6 öre/kg från Billingsfors-Långed. Det är ganska hårt jobb att få ihop några hundra kilo. Men det går. Får vi ihop 1 ton så har vi ju 60 pesos i fickan.

Jag är en entusiastisk administratör och gör en detaljerad utrustningslista. Lars föreslår att vi ska ta var sitt ansvarsområde: Nils kan ta hand om matfrågan, jag tält och teoretisk utrustning, Gunnar tekniska artiklar och Anders diverse. Sven är för liten, han får inte vara med.

Vi tittar på Bohusläns karta och gör upp planer. Mamma hör om våra planer.

– Jag kan ringa till Anderssons i Gravarne och fråga om ni får tälta i deras trädgård, säjer hon.

Något annat tältande vill mamma inte att hennes små pojkar ska syssla med. Med detta perspektiv svalnar vår entusiasm. Tältar i en trädgård gör inte tuffa pojkar på äventyrstur. Planeringen avstannar. Det blir aldrig någon Bohuscykling.

Foto: Torget med morfars affär till vänster och Bryntessons matsalar (som inte har något att göra med vår släkt Bryntesson) i mitten

Byggplaner och blodbad

– Vi kan väl bygga en flotte och segla omkring med på Lelången, föreslår jag.

– Javisst, det skulle vara roligt. Men hur ska vi få material till att bygga den med? undrar Anders.

– Farfar har ju skog på gården Backen. Vi köper en gran eller tall på rot, det blir nog billigt. Och så sågar vi den i lagom stora bitar, föreslår Lars.

– Jag gör en konstruktionsritning, säjer jag och sätter igång att rita. Det är överdelen som är intressantast. Ett litet hus på flotten. Och ett staket. Själva flotten består ju av tjocka trädstammar och behöver inte detaljritas.

Projektet kommer inte längre än till ritstadiet. Som tur är. Vi hade nog aldrig lyckats fälla trädet, och om vi småningom fått ihop en flotte hade den knappast varit möjlig att förflytta med sitt tunga flytetyg.

Tänk om det funnits sådana lätta och billiga flytmaterial, som kom flera år senare. Vad vi hade seglat på Lelången!

Till Bengtsfors kan Gunnar och jag komma antingen med tåget – då kostar det pengar – eller med cykel eller med tumme – då kostar resan inget.

I dag är det första maj. Gunnar och jag liftar från Dingle till Bengtsfors. Det går inget vidare. Vi kommer bara en liten bit; till närheten av Bullaresjöarna. Inga bilar stannar när vi stått utan lift ett par timmar. Gunnar blir förtvivlad och gråter en skvätt. När det börjar bli kväll och vi bara kommit till Dals Ed ringer vi från en telefonkiosk till Bengtsfors 325. Morbror Tage förbarmar sig över oss. Han kommer med kusinerna och hämtar oss med sin PV 444.

Nästa gång vi ska till Bengtsfors har Gunnar och jag kommit överens med Bengtsforskusinerna att vi ska cykla. Kusinerna ska cykla till Dals Ed och möta oss där.

– Jag kan tala med mjölkchauffören från Hedekas så kanske ni kan få åka med honom till Hedekas, säjer pappa. Så blir det kortare väg för er att cykla.

Vi tackar och tar emot. Vi åker på flaket bland de tomma mjölkflaskorna. I Hedekas lastar vi av våra cyklar och trampar iväg mot Dals Ed. Vid vägkanten plockar vi smultron och hallon. Och i Dals Ed träffar vi kusinerna och badar i Lilla Le. Sedan cyklar vi allihopa till Bengtsfors via Håbol.

På en berghäll i en skogsbacke rastar vi för att äta vår matsäck. Där kryper fullt med myror. Gunnar och kusinerna börjar slå ihjäl krypen. Bara för skojs skull. Jag grips av medlidande med dessa varelser och vädjar gråtande och förtvivlad:

– Ni kan väl låta bli!

Men de slår vidare. Retar mig för min blödighet.

Kusinerna refererar senare till denna händelse som ”Blodbadet i Håbol”

Somrarna i det sena 40–talets Bengtsfors var som långa paradisiska fester, där det varje dag händer något spännande eller roligt. Det missionsförbundsliga med Greagårdsmöten och söndagarnas förmiddagsgudstjänster fanns där som en självklar bakgrund, inte vare sig särskilt krävande eller kvävande (fast jag tyckte det kändes fint när jag hörde smället av hopfällda glasögonfodral då sista psalmen sjungits och gudstjänsten alltså snart var slut). En stor del av församlingsverksamheten var mycket rolig: Ensemblemusiken på Greagården, blåsorkestern, VP-läger i Tisselskog, Vårvik eller Kvarnviken.

När Gunnar och jag blivit äldre och fått andra sommarjobb blev det Brittas och Kerstins tur att komma till Bengtsfors några somrar under första halvan av 1950-talet. Till skillnad från oss pojkar fick flickorna inte bara hjälpa till en del i affären utan också assistera moster Margit vid städning i lägenheten en trappa upp . I affären tyckte Kerstin bäst om att ordna bland tyger och sidenband i moster Ruths manufakturavdelning. En gång när Kerstin arbetade i speceriavdelningen blev hon väldigt generad. Hon missuppfattade vad en mycket stilig ung man bad att få och gav honom ett halvt kilo grönsåpa istället för tobaken Shipper Shug.

. Flickorna följde också med i skåpbilen upp till filialen i Höjden med varor från den "riktiga" affären. Extra festligt var det lördag eftermiddag, då överblivna bakelser från Höjden intogs till eftermiddagskaffet uppe i köket.

Från städningen minns Kerstin att i moster Ruths rum var det på byrån många souvenirer från hennes resor att flytta på vid damning. I matsalen ställdes alla stolar upp- och ner på bordet och alla mattsidor vändes upp inför golvtorkningen. Torstens rum var gräsligt att städa, tyckte Kerstin. På golvet och på hyllor och bord stod radioapparater och annat. Vichyflaskor på golvet. Det var ogörligt att bädda hans säng snyggt. Madrassen var för stor för sängbotten. Trappan ner till bottenvåningen torkade flickorna av på sen lördagseftermiddag, när folk slutat springa till och från affären. Varje trappsteg hade en metall-list framtill.

I köket hjälpte flickorna till med avdukning och disk. Att bereda plats för kakfat och annat i skåpet i det lilla mörka serveringsrummet var ett konststycke. Där var överfullt. I matsalen fanns ett stort serveringsskåp med rovdjursrelief på ena dörren och något annat motiv på den andra. Det användes inte i vardagslag. På fönstersidan i matsalen stod ett högt, enkelt vackert skåp avsett för bara dukar och lakan. Mest intresse ägnade Kerstin åt den lilla boken på orgeln i matsalen. Den hade träpärmar och arken innehöll torkade blommor från "Det heliga landet". Allt eftersom åren skred gick blommorna alltmer sönder, konstaterade Kerstin.

Under sina Bengtsforssomrar deltog flickorna också i VP/VF-läger i Kvarnviken, Sjövik och Kallhem och i bibelskola i Laxarby.

Kysshinder på Kärleksstig

– Vad tror du dom gör? frågar Eivor, när vi framför oss ser en pojke och en flicka som kysser varandra.

Det är 1951; jag har sommararbetat på Göteborgs Bank i Bengtsfors, efter det att jag gått ut realskolan och fått den grå mössan. Det naturliga är att fortsätta i gymnasiet. Men jag känner mig så pressad av skolarbetet att jag beslutar att inte fortsätta. Det förvånar en del lärare.

Vad ska jag bli? Systematisk som jag är, sätter jag upp en tabell med olika yrken, som jag kan tänka mig. Kolumner för notering av fördelar och nackdelar. Bland alternativen finns privatchaufför för någon direktör med fördelen att man får köra bil och kan pyssla med biltvätt och gräsmattor. Och så finns specerihandlare, som hela Bengtsfors-släkten, och bankman, som pappa. Även alternativet läkare är med. Fördel är att man gör något gott för människorna, men nackdel är lång, svår utbildning; klarar nog inte av det.

Jag beslutar mig för att gå ettårig handelskurs på Folkhögskolan i Ljungskile. Det är en skola som vår familj känner till mycket väl. Mamma har gått en husmoderskurs där, pappa är medlem i skolans styrelse. Och valet av handelskurs känns riktigt, eftersom hela släkten är handelsmän och pappa bankman.

Det blir en fin tid – den lyckligaste perioden i mitt liv. Mycket sång och musik; spelar trumpet i blandad orkester, sjunger i Lilla kören. Och att leva tillsammans med tvåhundra jämnåriga. På handelskursen övervägande pojkar. På folkhögskolekurserna mera blandat. Och på husmoderskursen, internatföreståndarinnekursen och ekonomiföreståndarinnekursen enbart flickor.

I Kamratgården delar jag rum, hörnrummet längst till vänster, med fönster ned mot fjorden, med Jarl Stranne från Smögen, som också spelar trumpet. Vi har tvåvåningssäng; jag ligger överst. Vid vårt gemensamma skrivbord pluggar vi affärsbokföring, handelsräkning och annat. På morgonandakterna övar vi stenografi och sedan tränar vi ibland maskinskrivning genom att renskriva andaktsreferaten. Författaren Gunnar Edman, som är lärare vid skolan, håller särskilt intressanta andakter.

Jag är 17 år och förfärligt präktig.

– Vem i hela världen kan det vara som är så ordningsam så han skakar lakan?

Två lärare vid skolan ser under en tidig söndagsmorgonsvandring ett vitt flaxande från hörnrummet i Kamratgården.

– Det måste vara Nils Eriksson, säjer kollegan.

Och visst är det jag som bäddar sängen och skakar lakanen som mamma har lärt mig. Jag är så from och präktig så några nog måste tycka att det riktigt bräker om det.

Onsdagskvällar och lördagskvällar har vi Elevafton, med musik och annan underhållning. Jag känner mig väldigt proffsig när vår orkester spelar. Tycker det är något magiskt att fälla upp notstället på scenen. Känner mig proffsig. Har inte haft något riktigt notställ tidigare. Ibland är det folkdans. Skolan står på kristen grund och någon pardans förekommer förstås inte. Men i Lasse går i ringen och Sju vackra flickor i en ring får man ändå hålla en flicka i armen och ibland om ryggen. Det är inte så dumt. Ibland består elevaftnarna av samvaro i mindre grupper hemma hor lärarna eller hos rektorn. Det är fortfarande BM Hellerstedt, skolans grundare, som är rektor. Han har beskrivit skolans framväxt i boken Vid en fjord med fagra stränder. Hans fru Märta berättar Inger Dejke om i boken Märta och Maria.

Efter elevaftnarna går många en promenad ned till fjorden. Ibland går man till vraket av cementbåten Linnea som fortfarande ligger kvar. Tittar på mareld. Ibland går man en runda runt Lyckorna, Kärleksstigen. Ofta i par. Småningom har det blivit så att jag går runt Lyckorna med Eivor. Eivor går Andra årskursen, ska bli sjuksköterska och sjunger i Lilla kören liksom jag.

Nu går Eivor och jag nerför backen bredvid varandra. Flera andra par har samma väg. Vid varmbadhuset tar vi varann i hand. Den riktiga Kärleksstigen längs havet börjar efter Kallbadhuset. Längs stigen är det frodig grönska. Sly av sälg, små och stora ekar med sina sparbanksblad och lönnar med stora grovfingriga blad. Vitstammade björkar och mörkgröna alar.

Eivor är naturligtvis liksom jag frikyrklig. Ingen av oss kan tänka tanken att gå hand i hand med en syndare. Hon är pingstvän och har håret i en fläta runt hjässan, så som många pingstvänner har. Troligen är det bland pingstvännerna syndigt att klippa håret. Det står nog någonstans i bibeln om håret. Eivor kommer från storstaden, med andlig uppväxt i Smyrnakyrkan i Göteborg. Båda vet vi självfallet att synd till stor del handlar om sådant som har med kärlek att göra. När vi går längs vattnet trycker vi ibland varandras händer lite hårdare, som på försök. Vi pratar om skolarbetet.

En bit framför oss går ett annat par från skolan, också hand i hand. De promenerar lika fort som vi och vi håller hela tiden samma avstånd till dem. På ett ställe korsar stigen en liten å. På bron stannar paret framför oss. Flickan står med ryggen mot broräcket. Pojken drar henne till sig och de kysser varandra. En lång stund.

– Vad tror du dom gör? frågar Eivor.

– Jag vet inte, svarar jag.

Ingen har nog sagt rent ut att det är syndigt att kyssa en flicka, innan man bestämt sig för att gifta sig med henne. Men förmodligen är det så. Och dessutom är jag för blyg. Kanske är Eivor, som kommer från Storstaden och nog är mer avancerad än jag, lite besviken över att jag inte uppfattade frågan på rätt sätt.

Och så skyndar vi hem, för att komma till våra rum, jag på Kamratgården och Eivor på Hakegården, innan dörrarna låses klockan 22. Då ska alla vara inne.

Under 1951 blir semestern i Sverige förlängd från två till tre veckor. Svenskarna sitter på lördagskvällarna klistrade vid radioapparaterna för att höra på Lennart Hylands Karusellen. Det blir möjligt att utträda ur Svenska kyrkan utan att ingå i något nytt samfund. Tetrapak börjar tillverkas och mjölk kan nu säljas i paket istället för glasflaskor eller i lös vikt. Ransoneringen av kaffe upphävs. Hon dansade en sommar har premiär och blir mycket diskuterad för sina nakenscener. I Iran nationaliserar Mossadeq oljebolagen, vilket leder till att han senare störtas genom en kupp iscensatt av USA och Storbritannien.

Kontakten med en del kamrater på folkhögskolan fortsätter de följande åren, framförallt via brev. En tid har jag brevkontakt med Eivor. Med Plutten, Bengt Taranger från Göteborg, blir det en mångårig mycket tät korrespondens i skruvad tonårshumoristisk ton och med mängder av nonsensdikter.

Samtidigt som jag går på folkhögskolan i Ljungskile går Britta första klass på Restenäs fyraåriga realskola, bara några kilometer från Ljungskile. Men vi träffas aldrig.

Ljuger om julgrupp

– Om han frågar vem det är till, ska du inte svara att det är till mig. Du kan säga att det är skickebud, säjer Tjäder och ger mig pengar till betalningen.

Det är jullov och jag jobbar som springpojke och expedit i Tjäders affär, som ligger vid vägkrysset, där vägen från Göteborg till Strömstad korsar vägen från kusten till järnvägsstationen. Det luktar av ost, skinkor, korvar och fuktigt ylle i affären. Men doften av hyacinter är borta sedan i morse. Julgrupperna har tagit slut. Det är flera dagar kvar till jul. Alltså behövs det flera julgrupper nu genast. Tjäders vanliga blomleverantör har meddelat att han inte kan skicka fler blommor på flera dagar. Helge Tjäder har därför bett mig cykla upp till trädgårdshandlare Karlsson i Svarteborg och köpa fler. Eftersom Karlsson inte är hans vanliga blomleverantör vill Tjäder inte att trädgårdsmästaren ska få veta vem som ska ha julgrupperna. Inte få veta att det passar Tjäder att utnyttja Karlsson bara i en nödsituation.

– Om julgrupperna är slut kan du köpa lösa tulpaner och hyacinter istället, ropar Tjäder efter mig, när jag ger mig av på cykeln.

”Skickebud” - det är ett ord som inte ingår i mitt ordförråd - inte kan ett sådant besked tillfredsställa trädgårdsmästaren. Han kommer naturligtvis att fråga vem jag är skickebud för. Ska jag ljuga då? Jag får ju inte säja sanningen, att det är till Tjäder.

Mina föräldrar har lärt mig att aldrig ljuga. I söndagsskolan hemma i vårt kök, liksom i skolans kristendomsundervisning, i scouterna och i juniorföreningen i Uddevalla, överallt har jag lärt mig att det är självklart att man alltid ska tala sanning. Hur ska man annars kunna lita på varandra? Inte kan jag ljuga. Hur ska jag göra?

Bekymrad cyklar jag iväg mot Svarteborg i snöslasket. Det börjar redan mörkna. Medan jag cyklar förbi Göteborgsbanken, där pappa arbetar, förbi Hanssons Ur & Optik och förbi Ulebergs textilaffär gnager frågan i mig. Vad ska jag säga? Jag hör nästan inte slamret av de stora mjölkspännerna när jag passerar den långa vita byggnaden där det står ”Dingleortens andelsmejeri” Snart hämtar vi väl inte mjölken i mjölkspann längre, tänker jag. Det finns dom som påstår att mjölk ska kunna packas i någon sorts paket, åtminstone i Skåne.

Jag cyklar förbi Konsum, Anderssons charkuteri, skomakarn och Sivertssons. Funderar alltmera svettig på hur jag ska klara problemet. En svart PV444 tutar och kör om mig; det är nog Etander på Bräcke. Dingle Bio, som ligger på höger sida, bredvid Bagarebacken, skyltar med Hon dansade en sommar. Usch ja, synden på bio är illa nog, nu vill Tjäder att jag ska synda i verkligheten också.

När jag passerat Sohlbergs Såg & kvarn och samhället är slut, har jag fortfarande inte sett någon lösning. Jesus, vad ska jag ta mig till?

Nu har jag korsat Dinglebäcken och har bara kvar uppförsbacken efter dalen, innan jag kommer till trädgårdsmästarn.

– Gode Gud, vad ska jag säga? ber jag förtvivlat.

Det luktar starkt av blommor hos Karlsson. Det är väl hyacinterna?

– Jag ska be att få femtio julgrupper, säjer jag, och hoppas att Karlsson bara ska expediera och ta betalt.

– Julgrupperna är slut, svarar Karlsson.

– Då ska jag be att få femtio hyacinter och hundra tulpaner.

Som jag befarat frågar Karlsson:

– Vem är det som ska ha dem?

Vad ska jag svara? Ska jag ljuga? Jag har aldrig ljugit förr. Men svara ”skickebud”, det kan jag inte. Det låter helt stolligt. Och säja sanningen får jag ju inte.

Det känns trångt i bröstet, det är svårt att andas.

– Det är jag som ska ha dem. Jag tänkte göra några julgrupper, mumlar jag och försöker se ut som om det är naturligt för 15-åriga skolpojkar att tillverka julgrupper i stora mängder.

Jag får mina blommor och cyklar tillbaka till Tjäder.

På kvällen, efter det att hela familjen lyssnat på Hyland och Karusellen i radion läser jag som vanligt mitt Gud som haver barnen kär och lägger till den vanliga ramsan om att Gud ska välsigna pappa och mamma och syskon och morfar och andra släktingar och bekanta. Men så lägger jag till:

– Och Gode Gud, förlåt att jag ljög.

Stor summa saknas

– Det saknas 59 000 norska kronor, säjer jag.

– Då får vi kolla var felet sitter, svarar kassörskan lugnt. När det handlar om sådana siffror kan det ju inte handla om att pengarna saknas, det måste vara ett bokföringsfel någonstans.

Jag sommarjobbar på Göteborgs Bank i Strömstad och har hand om avdelningen för utländsk valuta. Eftersom många norrmän shopar i Strömstad utgör handeln med norska kronor en stor del av de utländska valutorna. Och nu finner jag alltså att det saknas 59 000 norska kronor i den kassa som jag ansvarar för. Summan motsvarar omkring 800 000 kronor i 2011 års penningvärde.

Vi kontrollräknar det som jag bokfört. Allt verkar stämma. Tycks inte vara bokföringsfel. Vi kollar en gång till och räknar om kassan. Se, nu hittar vi felet – det är ändå ett bokföringsfel och alltså inte ren kassabrist. Men bokföringsfel förklarar bara 56 000 av de 59 000. Det saknas fortfarande 3 000. Och det är inte något bokföringsfel, det är i reda pengar som det saknas 3 000!

– Vi får kontrollräkna det som ligger i kuverten i valvet, säjer kamrern.

Eftersom det växlas in stora mängder norska kronor i vår bank brukar vi bunta dem i stora kuvert som förseglas och förvaras i valvet. Med jämna mellanrum åker sedan bankdirektören och en banktjänsteman över Svinesundsbron till Halden och lämnar dem i en norsk bank, istället för att – som andra bankkontor – sända pengarna till huvudkontoret i Göteborg. Vi tar fram kuverten, bryter förseglingen (de är lackade med lackstång och sigill) och kontrollräknar.

– Det tycks inte vara något fel där.

– Du får gå och höra efter hos någon som har växlat in stora belopp idag, om dom har fått fel, föreslår kamrern.

Jag knallar iväg till herrekiperingsaffären som är storkund när det gäller norsk valuta.

– Jag undrar om ni möjligen har fått fel tillbaka, när ni växlat norska kronor idag? säjer jag lite blygt.

– Nja, vad skulle det röra sig om? undrar expediten.

– Så där 3 000 kronor, svarar jag, och försöker låta som om det självklart kan slinka med tusenlappar i förbifarten.

Expediten rynkar bekymrat pannan och kollar med en medarbetare. Nej, där låg inte felet.

– Vi får räkna pengarna i kuverten en gång till, säjer kamrern.

Vi öppnar åter kuverten och räknar och räknar buntarna. Inget fel hittar vi. Kuverten förseglas igen. Det börjar bli kväll. Alla grubblar.

– Men pengarna måste ju finnas någonstans, säjer kassörskan. Vi får räkna allting en gång till. Även om det låter orimligt.

Vi öppnar kuverten en tredje gång och räknar och räknar.

– Här, ropar kamrern. Jag har hittat det. Nej vänta, jo det är riktigt, här är det!

Det visar sig att buntarna med 50-kronorssedlar innehåller tjugo sedlar. Vi har förutsatt att varje sedelbunt innehåller tio sedlar och att buntarna med 50-kronorssedlar alltså innehåller bara 500 kronor. Men de innehåller tjugo sedlar, alltså 1000 kronor! Puh. Vi kan andas ut.

Men detta blev mitt sista vikariat i bank.

Långt tidigare hade jag på banken i Dingle vid månadsslut och årsslut hjälpt pappa och de andra: först Thyra Benjaminsson och Greta Kristiansson, senare Birgit Rungberg och Clary Kristensson. Saldon på alla konton skulle då räknas samman på en handdriven räknemaskin och stämmas av mot övrig bokföring. Ofta stämde det inte. Det kunde slå på några ören. Då gällde det att kontrolläsa räkneremsorna för att hitta felen. Man kunde hålla på till sent på kvällen med detta. Särskilt på nyårsafton.

Mitt första riktiga bankvikariat var på Göteborgs Bank i Bengtsfors, sommaren efter realexamen 1951. Där jobbade också den vackra Anita Falk, som hade deltagit i gymnastiktruppen vid olympiska spelen i London. Hon instruerade mig i hur siffrorna skulle se ut, för att inte kunna misstolkas, när jag bokförde insättningar och uttag. Mina kusiner avundades mig närheten till denna arbetskamrat.

Sommaren därpå arbetade jag i Göteborgs Bank i Lindesberg. Det var flera år innan pappa kom till den banken. Liksom i Bengtsfors hade jag hand om inlåningen, det vill säga framför allt bokföring av transaktioner på sparkasseräkningar och kapitalräkningar. Och så skulle jag engagera växlar, bokföra checkar, föra dagbok och statistik.

Vid dagens slut ingick det i mina uppgifter att räkna ihop summorna på dagens verifikationer, debet för sig och kredit för sig, och kontrollera att det hela stämde med kassörskans uppgifter, och sedan bunta samman verifikationerna. Arbetsredskapen för denna uppgift var ganska primitiva: en huggkubbe, en syl, en hammare och ett nystan med snöre. Med hammaren och sylen gjorde jag hål i pappersbuntarna. Därefter trädde jag ett snöre genom hålet och knöt till.

I Lindesberg bodde jag till att börja med på Hallins pensionat men fick sedan dela ett möblerat rum med Bernhard Johansson, som var medlem i SMU, Svenska Missionsförbundets Ungdom, och spelade fiol. En mängd glada fritidsaktiviteter tillsammans med missions- och baptistungdomar dominerar minnesbilderna av sommaren i Lindesberg. Och trumpetspelande vid ekumeniska tältmöten. Löpsedlarna skrek denna sommar ut med stora bokstäver att ett svenskt fredligt flygplan av typ DC-3 skjutits ned av sovjetiskt flyg över Östersjön. När ett Catalinaplan, som spanat efter den försvunna DC-3:an, några dagar senare skjuts ned, blossar en våldsam antisovjetisk känsla upp i vårt land. Man frågar sig om vi bör förklara krig mot Sovjet. Sveriges regering hävdar att DC-3-an hade varit ute på en fredlig navigeringsflygning i utbildningssyfte. Långt senare framkommer att det gällde ett spionplan med anknytning till USA.

På radio kan vi detta år under grammofontimmen höra Gene Kelly sjunga Singing in the rain, Thory Bernhard Vildandens sång, Nat King Cole Too young och Doris Day Lullaby of Broadway

En EPA-realare

– Han kan ju inte mer än slå ihjäl oss! säjer Börje lugnande.

In i det sista läser vi alla intensivt på svenskläxan, innan Birger Österlund, den lärare, som vi nog är mest rädda för, kommer in i klassrummet för att starta lektionen. Väldigt mycket måste vi lära oss utantill. Det mesta av det man lärt sig försvinner. En mening från Vår litteratur och dess historia står dock kvar hela livet: Thomas Thorild föddes en aprildag 1759 på hemmanet Blåsupp i Norra Bohuslän. Blåsupp ligger i min hemsocken, Svarteborg. En staty finns vid vägen strax norr om Svarteborg kyrka.

– Man kan använda huvudet till annat än att nicka, säjer ibland Österlund till Börje, som är en duktig fotbollsspelare.

Under sommaren 1952 då jag arbetade på banken i Lindesberg grubblade jag över mitt framtida studie- och yrkesliv. Jag gjorde åter en tabell där jag skrev upp olika alternativ och dess för- och nackdelar. Bland studievalen finns Tredje årskursen på folkhögskolan i Ljungskile, gymnasiestudier och korrespondensstudier. Rena yrkesalternativ finns också på listan: fortsatt bankarbete, kontorsarbete (jag har ju handelsutbildning) och arbete som handelsresande.

Jag bestämmer mig slutligen för att fortsätta gymnasiet, på reallinjen. Det finns bara två linjer, latin och real. De flesta ämnen (modersmålet, engelska, historia med samhällslära, kristendomskunskap, matematik, teckning, gymnastik och musik) är obligatoriska alla tre gymnasieåren, men under andra och tredje året kan man välja bland olika ämneskombinationer. Jag väljer då tyska, franska och filosofi och som extra ämne även biologi. Fysik och kemi har jag alltså inte i studentexamen. De som anser sig vara riktiga realare, med fysik, kemi och specialmatematik, betraktar min kombination med språk och filosofi som en EPA-reallinje. Varuhuskedjan EPA anses ha dålig kvalitet på sina billiga varor. Jag är äldre än mina klasskamrater, eftersom jag blivit två år ”försenad”; gick dels tre år i småskolan (Uddevallakamraterna hade tvåårig småskola), dels ett år på folkhögskolan i Ljungskile.

Av klasskamraterna är Alve Kilborn liksom jag resande norrifrån. Med tåget söderifrån kommer från Ljungskile Jan Börjesson, Lennart Gabrielsson och Gösta Persson. Från Resteröd kommer Nils Gustaf Mellin. Fyra kamrater kommer från Strömstad men bor i Uddevalla: Sven Gunnarsson, Göran Persson, Lennart Björk och Olof Täng. Lennart Berglund kommer från Tjörn. Resten är Uddevallapojkar: Gunnar Hansson, Kjell Hultman, Odd Kreutz-Hansen, Nils Reinhardt, Lennart Andersson och Ragnar Dahlqvist. Klassens sju flickor är är Marianne Andersson från Ljungskile samt Kerstin Carlsson, Monika Dahlstrand, Birgitta Hangby, Margareta Jansson, Ingrid Martinsson och Gunnel Sjöberg.

Vår klassföreståndare, Erik Arrhén, är riksdagsman för Högerpartiet i Första kammaren, och därför tidvis tjänstledig. Han undervisar oss i historia och geografi men lär sig inte våra namn.

– Du där i grön tröja, du kan ingenting, kan han säja.

Många lärare tilltalar oss annars med efternamn nu i gymnasiet. Vi tilltalar lärarna med deras titel. En avvikande mycket ung lärare säjer, att vi kan säga du till honom. Vi tvekar; det låter revolutionärt i våra öron.

Samtidigt som jag börjar i gymnasiet börjar Kerstin på Restenässkolan, där Britta redan går sedan ett år tillbaka,och Gunnar, som nu tagit realexamen, börjar handelskursen på Folkhögskolan i Ljungskile. Han är inte det minsta intresserad av handelsämnen men väljer handels, eftersom det är den enda kurs han kan komma in på vid 16 års ålder.

Till Ljungskile åker jag ibland för att hälsa på Gunnar och Plutten och delta i allt roligt som händer på folkhögskolan. Sover då på golvet i Pluttens rum. Plutten går tredje årskursen på folkhögskolan.

Liksom tidigare för jag noggrann kassabok. Utgifterna under första gymnasieterminen uppgår till totalt 295 kronor och 67 öre; därav månadsbiljetter på tåget 95 kronor, mat 108, material 59 och terminsavgift 33 kronor.

Under 1952 spränger Sovjetunionen den första vätebomben. I Kenya gör befolkningen under ledning av Kenyatta uppror mot den brittiska kolonialmakten. Koreakriget tar slut i och med att USA, Kina, Nordkorea och Sydkorea undertecknar en överenskommelse om vapenstillestånd. Den svåraste polioepidemin i Sverige sedan 1912 kräver ett stort antal dödsoffer. Sveriges första motorväg, den mellan Malmö och Lund, invigs. I radioprogrammet Karusellen sjunger Snoddas Flottarkärlek.

Den 1953 dör Josef Stalin och pappa fyller 50 år. Diktatorns död blir känd först några dagar senare men pappas födelsedag observeras genast i Dingle. Enligt gästboken undfägnar mamma ungefär 150 personer. Ett par dagar senare kommer ytterligare ett femtiotal. Familjens vänkrets är stor – den omfattar förutom de flesta Dinglebor ett stort antal människor som är aktiva i någon av de många organisationer, där pappa och mamma är verksamma, såsom Röda korset, MHF, Fredsföreningen, Folkpartiet, Samhällsföreningen, olika frikyrkoförsamlingar eller Folkhögskolan.

Gunnar och jag har hand om trådspelaren vid firandet. Den har vi lånat i Anders Olssons radioaffär. Alla tal och hyllningssånger spelar vi in. Tyvärr trasslar tråden småningom in sig och blir ett enda virrvarr som inte går att reda ut – så vi kan aldrig höra talen igen.

När pappa föddes, 1903, gick det tre tåg om dagen mellan Uddevalla och Bengtsfors på Lelångenbanan. Resan tog 4 tim och 5 minuter. Samma år invigdes järnvägen från Gällivare till Riksgränsen. Den första flygningen med motordriven flygmaskin genomfördes av amerikanarna Wilbur och Orville Wright. Den norske polarforskaren Amundsen startade en expedition för att försöka segla genom nordvästpassagen.

Pappa växte upp i huset Eriksberg vid Franserudsvägen i Bengtsfors. Han var yngst av sex syskon. Hans mor Anna var född 1864 i Bergane, Edsleskog. Fadern, som hette Erik Larsson, föddes 1866 i Hult, Ånimskog.

När pappa var 6 år började Oskar, hans äldste bror, tjänstgöring som mässingsmusiker i Norska Frälsearméns stabsmusikkorps. Samma år var det storstrejk och socialisten Kata Dahlström ställdes inför rätta för smädelse av riksdagen. Många hade det mycket eländigt. Pappas syster Ellen åkte till USA. Hon återkom efter ett par år psykotisk och kom resten av livet att vårdas på sinnessjukhus i Vänersborg. Systern Emma, som kallades Maja, gifte sig med Georg Gustafsson och flyttade till Göteborg. När vi åker till Göteborg övernattar vi ibland hos henne i Olskroken, på Riddaregatan 22 L.

Då pappa var sju år började han, liksom mamma Signe, i första klass i skolan. Lärare var fröken Hilda Lidberg. Detta år talade Ellen Key vid en fredskongress i Stockholm och den sista avrättningen i Sverige verkställdes, med giljotin.

När pappa var åtta år dog hans bror Fridolf i difteri. Fridolf, som då var 19 år gammal, hade kommit till Stockholm för att arbeta som skräddare. Han avled efter bara ett par månader och begravdes på Johannes kyrkogård.

1912 gick Titanic till botten, Alexandra Kollontaj talade vid 1 maj-demonstrationen på Gärdet i Stockholm, Strindberg avled, det var Olympiska spel i Stockholm och pappa och mamma, som nu var var nio år, började i Folkskolan. Deras lärare hette Ester Holmén

När pappa var 10 år fick han ibland ”vikariera” för sin bror Karl, som arbetade på Kullesågen. Arbetet bestod i att stapla stav som skulle exporteras till England. Det var när Karl gick och läste för prästen, det vill säga hade konfirmationsundervisning, som han fick ta ledigt ett par tre timmar för att trampa iväg till kyrkan som låg tre km bort. Och då fick pappa alltså redan som tioåring vikariera några timmar.

Karls arbete på sågen var tillfälligt, och han fick sedan ett tungt arbete i ett gjuteri. Hela dagarna satt han med en handborrmaskin och borrade hål i ett massivt järnstycke, som sedan skulle sprängas isär. Några elektriska borrmaskiner fanns inte. Lönen var 60 öre per dag. Men 1915 flyttade han till Göteborg där han fick anställning på SKF, ”Kulan”. Även äldste brodern Oskar arbetade där. Lönen var nu bättre, 25 öre per timma. Efter några år blev det uppsägningar på SKF och både Karl och Oskar återvände till Bengtsfors och arbetade med elektrifiering i socknarna runt om i Bengtsfors. Pappa minns hur högtidligt det var, när det elektriska ljuset fungerar första gången i hans föräldrahem.

Sedan öppnade Karl och Oskar en egen installationsrörelse och jobbade bland annat med att flytta telefonledningar för Dal-Västra-Värmlands Järnväg, som då höll på att byggas. Oskar återvände småningom till Göteborg, där han öppnade egen installationsfirma på Koopmansgatan. Karl fick jobb i Trollhättan hos Nykvist & Holm som svarvare, därefter på motorfabriken i Partille som chaufför åt direktören kombinerat med arbete som svarvare i verktygsburen, därefter som chaufför för generalkonsul Adolf Bratt och senare som privatchaufför hos direktör Falk Simon på AB Linnefabriken, även kombinerat med verkstadsarbeten. Sedan 1935 har Karl arbetat som taxichaufför och även kört buss en del.

Präntande pojke

När pappa var 10 år hade han börjat skriva dagbok. Här är några utdrag ur dagboken 1913:

På biograf i Godtemplarlokalen.

Paul Pettersson till sjukhuset (barnförlamning?).

Ingått som medlem i Bengtsfors blåbandsförening.

Köpt ryska smällar.

Systrarnas afton i Blåbandsföreningen.

Jansson köpt en ko för 135:-.

Har sett i titteskop (även Karl, Almer, Henry och Ivan).

5 mars. Min födelsedag. Kort från Ellen, näsduk av Emma, kort av David, 25 öre av mamma och pappa.

Idag har jag lärt mig skjuta med nyckel.

Klassvakt i skolan.

Katten har varit sjuk i flera dagar. Idag har jag varit hos djurläkaren. Ordinerade ricinolja.

Idag har katten dött.

Pappa hemma från arbetet. Lagat Karls skor.

Skolutflykt till Majberget.

Barnmöte (Nykterhets-), Oskar Lindstrand från Göteborg talade till barnen.

Kastat påskbrev

Båtbesiktning. Jag har åkt på "Folke".

Rut Henriksson får nervfeber (10 år).

Karl har börjat på Kullesågen.

Jansson kör Ester Holmén till sjukhuset. Åskväder.

På Frälsningsarméns bio på IOGT.

14 juni. Första badet för året.

15 juli. Arbetat på Kullesågen i stället för Karl som har konfirmationsläsning från 7.30 till kl 1 (upprepas flera dagar).

Inskrivs i folkskolans fjärde klass. Lärare Magnus Magnusson.

Majat på Majberget jämte Karl, Ivan, Artur, Arvid, Almer, David, Evald, Birger och Henry.

Farbror Lundin och Alvar på besök.

Åkt med ångaren "Greta" till Billingsfors.

Hjalmar Branting och Harald Haldén talar i Tallemon.

Hästpremiering.

Skjutbana och karusell kommer till Bengtsfors.

Menageri kommer till Bengtsfors.

Lär mig att simma under sommarlovet.

Avskedsfest för pastor Sjöberg i Metodistkyrkan.

Vid Blåbandsmöte i Betel valde att sälja "Norrsken".

Sprungit ärende hos Klara Karlsson, 25 öre + en påse äpple.

Pappa deltar i kyrkoherdeval.

Karls konfirmation (guldkedja).

Ljusbilder i ordenshuset (logen). 5 öre inträde.

Kongomissionär visar i Missionshuset.

Karl och jag sågar ved hos Klara Henriksson, hos Olsson och hos Larsson.

Detta år, alltså 1913, beslöt riksdagen om allmän folkpension. Socialisterna Zeth Höglund, Fredrik Ström och Johannes Sköld protesterade i skriften Det befästa fattighuset mot krigshetsen i landet, men socialdemokraternas ledare, Hjalmar Branting, tog avstånd från skriften.

Även året därpå, 1914, det år då världskriget bröt ut, skrev pappa, då 11 år gammal, dagbok. Några utdrag:

En motorcykel har varit här.

Satt potatis på dammen. Det har kommit hit gungor (tivoli).

Chauffören har farit efter bilen.

Automobilen - den vita - har farit härifrån.

Karl har börjat i gjuteriet.

En automobil har varit här.

Bryntesson och Torbrand Olsson har fått motorcykel.

Jag och Sven Sjöström har skickat efter varor från Åhlén & Holm.

Skickat efter tidningar från Evangeliska fosterlandstiftelsens förlag.

10/6. Badat första gången jämte Erik Lambert vid kanalen.

Legat i boden 2 nätter.

Köpt havre åt kaninerna.

Karl och jag köper jättekaniner av Axel Nord för 75 öre per styck.

Fått en kanin av Elof Jonsson. Sålt den till Matteus Haglund för 10 öre.

Åkt med Dages bil till Billingsfors jämte Karl. Vi fick övernatta hos moster Vendela p.g.a. att

Dage glömde bort oss (berusad?).

Karl och Gerda Jansson samt barnen Astrid och Herbert samt jag har plockat lingon.

Börjat spela orgel hos Ottosson. Metat (en mört).

Mor 50 år. Besök av farbror Leonard.

Jämte Artur och Arvid har jag köpt 2 kaniner av Elof Jonsson för 30 öre per styck.

Utdragning av tänder hos tandläkare Laurell. 1:50 per styck.

Sjungit vid Skogsbergs begravning.

Fått Bryntesson som lärare i Söndagsskolan.

Karl har sålt sill.

På fosterländskt möte med film.

Inskrevs i folkskolans femte klass, lärare Magnus Magnusson.

Ellen reser till Amerika. "Sett efter" Knut Andersson ("lejen"), som ibland lämnat skolan

och gick hem eller fram till Bengtsfors).

Sått skog åt Jan på Husa.

Mina föräldrar köper en orgel av Peter Karlsson för 140 kr. Oskar kom hem till jul med 6-tåget.

När pappa var 12 år hade man börjat använda giftgas i kriget. I USA avrättades Joe Hill och i vårt land sjösattes pansarbåten Sverige. Pappa skrev fortfarande dagbok:

Började fortsättningsskolan.

Missionär Sköld håller föredrag om Kina.

Föredrag i skolan om lapparnas liv och seder.

Börjat med hämtning av jäst från järnvägen (Lelångenbanan) varje söndag åt Gustaf Pettersson i ”Minnesota”.

Med pappa på fiske Ärtingen till kl 1 på natten.

Stort nykterhetsmöte i Franserudskogen. Evald Jansson säljer läskedrycker. 4 ombud bodde hos oss på Källarstugan.

Skrivit referat "Västra Sveriges Blåbandsdistrikts organ".

Dragit upp en mört vid Flora bryggan.

Nilsson på Franserud har följt pappa till Vänersborgs sjukhus. Opererad för dubbelsidigt ljumskbråck.

Väger 36 kg.

Väger 38,5 kg.

Skolan inställd p g a epidemi.

Börjat med lösnummerförsäljning av Göteborgs Posten, 25 ex dagligen.

Börjat med posthämtning och dyl åt fröken Anna Emanuelsson (kemikalieaffär).

Karl reser till SKF i Göteborg.

Inlagd på Bengtsfors epidemisjukstuga i nervfeber (fått klocka och klockställ av farbror Holmén i Billingsfors).

När pappa var 13 år pågick det fruktansvärda slaget om Verdun. I Sverige dömdes de tre ungsocialisterna Zeth Höglund, Erik Hedén och Ivan Oljelund till straffarbete för sin fredspropaganda. Den 24 augusti avled pappas far, min farfar.

Pappa och farfar hade gått tillsammans från Sannes såg, där farfar arbetade. När de kom hem till Eriksberg satte farfar sig på trappan utanför stugan. Pappa gick in ett ärende och när han kom ut igen låg farfar raklång på marken. Pappa trodde att han skojade och låtsades sova. Men han var död.

I pappas dagbok står det i anslutning till faderns dödsfall:

Torsd 24 aug. Jag har sålt GP och 13 MP. Pappa har dött i hjärtförlamning ungefär kl halv 11.

Fred 25 aug. Herbert Fredriksson har sålt 26 GP och 4 MP.(pappa tog alltså ledig från tidningsförsäljningen en dag pga. faderns död). Moster har kommit på 2-tåget. Vi har skickat brev till Oskar och morbror Emmanuel och farbror Lundin, vi skickade dem på kvällen så de gick inte med förrän dagen efter.

Torsd 31 aug Jag har sålt 55 GP och 15 MP, jag o Karl o Oskar har varit till skogen efter granar o ris. Jag har fått brev att MP och GP blivit höjda med 1 öre per expl.

Lörd 2 sept. Jag har sålt 125 GP och 25 MP, farbror Lenonard och fbr Lundin samt faster Anna och T Maria samt kusin Anna och en moster till pappa har kommit på 2 tåget och morbror och moster Holmen kom på 11-tåget samt morbror Emanuel och kusin Emma kom på 6-tåget.

Sönd 3 sept Begravningen började i missionshuset kl 8 fm. Där dracks kaffe och fotograf Blomkvist fotograferade liket, oss och släktingarna inne i Missionshuset varefter liket utlästes. Sedan togs ett kort på kistan, släktingarna och oss utanför missionshuset och kl ungefär halv 11 reste vi till kyrkan (27 hästar). Ungefär kl halv 3 em kommo vi från kyrkan då var kaffebordet dukat utanför stugan. På eftermiddagen kl 8 var anordnad minnesstund i Missionshuset då tal förekom av Johansson, Furustam och Andersson.

I minnesrunan i tidningen stod det om Erik Larsson bland annat: Han var en fridens man i ordets bästa betydelse, en som inte talade så mycket om sin kristendom men som dess mer visade den i liv och gärning.

Orden kan även gälla pappa Gustaf.

De äldre syskonen var utflugna. Pappa var nu ensam kvar hos sin mor, Anna. Han bidrog till försörjningen med 20 kronor varje månad, bland annat genom att sälja Göteborgs-Posten. Totalt sålde han 79101 exemplar, framgår det av dagboksanteckning.

En dag när pappa rodde över Lelången för att sälja GP till arbetarna på sulfiten träffade han på Disponenten som tyckte att pappa var en initiativrik gosse och föreslog honom ytterligare ett arbetsområde:

– Du borde gå in för att köpa och sälja motböcker.

Pappa nappade inte på idén att förmedla spritinköp.

Förutom av tidningsförsäljning skaffade pappa inkomster genom att hjälpa fröken Anna Emanuelsson i Bengtsfors Kemikalie- och Pappersaffär med bank- och postärenden

Revolutionsåret 1917 gick mamma och pappa i fortsättningsskolan och även i bibelskola för Rikard Furustam. Pappas storasyster Maja var då anställd hos guldkungen John Bryntesson på Svaneholm (inte att förväxla med Johan Bryntesson). Sverige fick detta år sin första vänsterregering med Nils Edén som ledare.

När pappa och mamma var 15 år gick de i frivillig fortsättningsskola. Ur pappas avgångsbetyg: Modersmålet och räkning: Berömlig (högsta betyg), Geometri och teckning: Med utmärkt beröm godkänd. Detta år slutade världskriget. I finska inbördeskriget segrade de vita över de röda. I Sverige hade vi potatisransonering och spanska sjukan skördade mängder av människoliv.

Pappa anmälde sig till en kurs på Osby korrespondensinstitut. Ur hans kassabok:

1 st bokföringsbok -:35

Avbetalning till Osby 10:-

Betalt mamma för maj månad 20:-

1919 återkom pappas syster Ellen från Amerika. Hon betedde sig egendomligt, hade fått schizofreni, och blev så småningom intagen på mentalsjukhus. Samma år förlovade sig systern Maja med Georg Gustafsson. Pappa började arbeta som sekreterare åt ingenjör Gilén vid mätningar för Bengtsfors stadsplan. Han var nu som 16-åring sekreterare i Bengtsfors Blåbandsförening

Pappa skrev åter dagbok. Utdrag från januari:

1/1 Nyårsdagen Morbror Malle har kommit med spark. Alvar kom i går med tåg 2.37

2/1 Morbror Malle och Alvar har rest

5/1 söndag: Oskar och jag har varit i Betel och spelat kl. 11 och 5.

På kafferep vid Nygård kl. 8

9/1 Torsdag. Oskar har ringt ifrån Håbol

10/1 Jag har ringt till Oskar

11/1 lördag

Oskar har kommit från Håbol

12/1 söndag Predikan av Harnell kl. 11 Kafferep hos oss kl. 5

18/1 lördag. Slaskigt. Karl och Oskar samt Jonas E. ha kört från Håbo1

19/1 söndag. Möte av Lunde kl. 11. Ungdomsf. årsmöte kl. 4. Oskar blev invald i styrelsen och jag i festkommittén. Oskar ingick i ungdomsföreningen. Möte i kapellet kl. 6, Föredrag av kandidat Markendahl.

23/1 Mycket kallt. Ända ned till 20 gr. kallt på somliga ställen.

24/1 fredag. Mamma mycket sjuk på kvällen. Jag slutade kl. 5 på Nygård.

25/1 lördag. Memma är nu bra igen. På möte i Betel kl. 8.15. Öberg Vackert väder.

26/1 'söndag. Fått brev från moster Emma i Amerika. Mamma har rest till

Billingsfors kl. 3 e. Kom tillbaka kl. 3.

27/1 Måndag. Jag har börjat att vara i järnhandeln hela dagarna.

29/1 Oskar har ringt från Håbol

30/1 torsdag Elof Abrahamsson har telegraferat till Vänersborg samt fått svar per telegram att hans uppskovsansökan är bifallen. Mamma har varit till Karlsberg.

31/1 fredag. Fint väder och slädföre. Petterssons på Nygårds samt

Törngrens födelsedag. Inget särskilt.

1/2 lördag. Karl och Oskar har kommit hem från Känsbyn. De slutat i Håbol i går.

2/2 Mycket kallt. På möte kl. 11 fm. Församl.möte och Herrens Nattvard kl. 4.

Oskar och Karl har gått in församlingen. På möte av Lunde kl. i Skåpafors.

3/2 Elof Abrahamsson, Tage Bryntesson och Gunnar Antonsson har rest till Uddevalla för att laga tänderna kl. 5.25 fm. Oskar och Karl ha gått till Känsbyn på middagen.

Fru Berglund och fröken Jonsson ha rest till Uddevalla med Erik kl.5.25. Han har blivit opererad för blindtarm inflammation.

9/2 söndag. På ljusinvigningsfest i Edsviken kl. 4. Vi ha gått isen.

10/2 Samuel Svensson (Doris S:s pappa) har dött. Oskar har varit hemma från Grean på kvällen. Martin har dött

18/2 Noblessen har haft kälkåkning utför Franserudsbacken

Det var inte så enkelt att resa på den tiden. En dag åkte pappa med sin mamma och hälsade på hos släktingar i Ånimskog, ett par mil från Bengtsfors. De tog tåget till Billingsfors, sedan båt till Baldersnäs och fick därefter fotvandra via Fröskog och Stora strand till Ånimskog.

– Här har vi den lille agenten, sa överläraren, när han kom hem till pappa tillsammans med främmande man.

Pappa började tidigt göra affärer. Skickade efter varor från Åhlén & Holm och tidningar från Evangeliska fosterlandstiftelsens förlag, rekvirerade och sålde böcker. Blev ombud inte bara för Åhlén & Holm och Evangeliska Fosterlandsstiftelsens förlag utan även för John Fröbergs stämpelfabrik i Finspång, Strålin & Persson i Korsnäs, Svenska Partilagret och Uddevalla Tryckeri (fick som tack 1928 gratis tryckta bjudningskort när han gifte sig). Han tog upp beställning av jul- och nyårskort med avsändarens namn. Tog hem hela boklådor från Lindblads förlag, Uppsala, och gjorde bokauktioner.

När överläraren med den okände mannen kom och knackade på blev pappa först lite rädd. Trodde att man skulle anklaga honom för att syssla med olaglig affärsverksamhet. Men det gällde tvärtom något väldigt fint.

– Du har tilldelats årets stipendium från Åhlén & Holm för att studera ett år vid Bröderna Påhlmans Handelsinstitut i Stockholm, sade den främmande mannen, som representerade postorderföretaget Åhlén & Holm.

Pappa hade visserligen lämnat in ansökningshandlingar för detta stipendium men knappast vågat tro att han skulle få det. Och så reste han till Stockholm vid 16 års ålder, hyrde rum hos fru Berg på Rådmansgatan och studerade alla handelsämnen; det som blev hans enda formella yrkesutbildning. Han var en flitig elev och fick goda betyg. På grund av sjukdom under vinterlovet fick han gå två höstkurser i stället för ett vanligt läsår. Han blev bland annat kurskamrat med Herbert Brander. I Stockholm fick pappa se luftskeppet Bodensee med många prominenta passagerare landa på Gärdet

Det vi barn kan se som resultat av handelskursen är att pappa är en duktig maskinskrivare. Och vi är imponerade över att han finns med varje år bland porträtten på sista sidan i Åhlén & Holms katalog. Där finns foton på dem som fått deras stipendium.

Detta år undertecknas Versaillesfreden och Nationernas förbund (NF) grundas. Västmakter bedriver interventionskrig mot den nya Sovjetmakten. Rosa Luxenburg och Karl Liebknecht skjuts i Tyskland.

På grund av scharlakansfeber blev pappa1920 inlagd på epidemisjukstugan i Billingsfors och fick därför uppskjuta andra terminens Stockholmsstudier. Under hösten avlutade han studierna. Enligt betyget gjorde han vid maskinskrivning 240 nedslag i minuten och skrev i stenografin 190 stavelser per minut. I handstil fick han bara godkänt.

Hjalmar Branting bildade detta år den första socialdemokratiska regeringen.

Vid 18 års ålder började pappa en tids tjänstgöring på Göteborgs Bank i Bengtsfors. Han blev invald i Blåbandsföreningens styrelse och var sekreterare i frivilliga brandkåren. Ordnade tillsammans med Tage Bryntesson bokauktioner. Ur noggrant förda protokoll framgår till exempel.

Lantamannakalendern          75 öre,                    Tage B,

Levnadsboken    25 öre,       Edman

Året därpå deltog han för ja-sidan i agitationen inför för-budsomröstningen 1922. Det blev vid omröstningen en mycket knapp seger för nejsidan. 49 % röstade för och 51 % mot införande av fullständigt rusdrycksförbud. Han arbetade hos landsfiskalen i Ödskölt och på Göteborgs Bank i såväl Bengtsfors som Mustadfors. Hade en årsinkomst på 1 977 kronor varav 664 kronor för arbete som ombud för olika företag. Han utsågs detta år till juniorledare i frikyrkoförsamlingen

När pappa 1923 var 20 år valdes han till ordförande i Bengtsfors Blåbandsförening. Han arbetade en tid med att stämpla skog och gav lektioner i maskinskrivning. Fick därefter stadigvarande anställning på Göteborgs Bank i Bengtsfors.

En hel del olika arbeten hade pappa, innan han började sin bankmannabana. Hjälpte kommunalnämndens ordförande Carl Larsson med en del skrivarbete, var springpojke hos Clara Carlssons diversehandel (som hade ”noblessen” som kunder), uträttade bankärenden åt Anna Emanuelsson (och fick ofta godsaker som ersättning) och arbetade hos handlare Johan Peterson på Nygård, som hade såväl järnhandel som manufakturhandel.

Pappa fortsatte att vara agent för olika företag och hade alltså en formell handelsrörelse. Deklarationerna (som jag har kvar i en pärm) innehåller varje år prydliga bilagor med bokslut och förteckning över varulager. Av deklarationen för 1923 framgår att han då hade ett varulaget för 460 kronor och en årsinkomst på 1557 kronor.

En av pappas bästa vänner var Tage Bryntesson. När pappa gick hem från arbetet på banken tittade han ofta in i Bryntessons affär för att träffa sin vän Tage. Så småningom lika mycket för att träffa Tages syster Signe.

Vid 21 års ålder, 1924, var pappa ordförande i Bengtsfors arbetslöshetskommitté. Han gjorde sedan värnplikten som skrivbiträde på regementet i Vänersborg. Tidigt hade han en religiöst pacifistisk uppfattning och skulle ha vägrat värnplikt om han fått vapentjänst. Under tiden i Vänersborg brevväxlade han med Signe. Breven, som var kamratliga, inleddes oftast med ett bibelcitat.

En dag vid Skräcklan, vid Vänerns strand, tog han sig för att skriva ett riktigt kärleksbrev till Signe och förklarade sina känslor för henne.

– Det var väl det som var friarbrevet, säger mamma.

Julaftonen 1925 förlovade sig mamma och pappa hemma hos Bryntessons. På julottan följande dag visade de upp ringarna för häpna församlingsmedlemmar. Tre år senare gifte de sig.

Hur ser vi på vår pappa i dag? Han är troligen inte lika musikalisk som mamma men han spelar orgel mycket bra. Han fick lektioner av en sågverksarbetare och han kommer fortfarande ihåg lukten av kåda från lärarens garvade händer. Hans mamma betalade för lektionerna med att väva mattor.

Pappa är en god talare. Han skriver ned stolpar på små lappar och talar lättsamt och humoristiskt.

Det mest utmärkande för pappa i Dingle är naturligtvis att han är missionsförbundare. Några andra frikyrkliga utöver mamma och pappa finns inte i Dingle. Han organiserar andliga möten av olika slag, med talare, sångare och musikanter från församlingar runtom på Västkusten. Möteslokaler kan vara hemmet, biograflokalen, IOGT-lokalen eller lantmannaskolans gymnastiksal. När han själv talar, så är han en lågmäld förkunnare helt utan salvelsefullhet. Han pratar aldrig om helvetet. Och så driver han tillsammans med mamma en söndagsskola där nästan alla Dinglebarn är med.

Samhällsengagerad är pappa i högsta grad. Aktiv i flera av de stora folkrörelserna. Blev tidigt styrelsemedlem i olika freds- och nykterhetsföreningar. Han är ledamot i kommunfullmäktige för Folkpartiet och drivande kraft i en mängd föreningar. Ett exempel på hans intresse för internationella frågor är att han deltog i Den resande folkhögskolan till Genève och Baltikum 1935. Reserapporter sände han till Dalslänningen. Han har fortsatt att hålla kontakt med en del deltagare från andra länder.

Den resande folkhögskolan gick med tåg genom 10 länder i Europa. I kursen deltog tolv danska, en estländsk, en finländsk, elva norska och tio svenska elever. Som fasta lärare tjänstgjorde Sven Backlund, Axel Sömme och Arne Sörensen

Som aktiv i Dingle fredsförening ordnade pappa för ett par år sedan ungdomsutbyte med Hobro i Danmark, då Dingleungdomar, inklusive Gunnar och jag, var med. När jag tänker efter så är troligen pappa den mest internationellt intresserade av alla Dinglebor. Den första svarta människa man sett i Dingle är en afrikan som medverkat vid ett evangeliskt möte.

Ledamot i styrelsen för Västkustens ungdomsskola (senare kallad Ljungskile folkhögskola) blev pappa när han var bara 28 år. Han har fortsatt detta arbete; är nu ordförande i styrelsen.

Han älskar att bada. Vikarierar gärna på somrarna på Göteborgs Bank i Fjällbacka, där han kan bada varje dag, och tar gärna med oss till Bovallstrand för att bada.

Bankmannen Gustaf har knappast någon likhet med den gängse bilden av en bankdirektör. Det händer att han lånar ut av egna pengar - eller ordnar en postväxel som han själv skriver på, till behövande. Han är bekymrad när en kund vill hyra bankfack bara över årsskiftet. Tydligen för att slippa förmögenhetsskatt. Och han är kreativ när det gäller att utarbeta bra rutiner för bankarbetet.

För Greta och Nils Bodin blir pappa äktenskapsförmedlare.

– Ska vi inte be slöjdläraren komma in och ta sin lunch tillsammans med oss? frågar han en dag, när bankpersonalen sitter i sitt lunchrum och ser slöjdläraren Nils Bodin promenera utanför på sin lunchrast. Slöjdlokalen är förlagd till garaget i bankbyggnaden och där finns inget lunchrum.

Och så kom slöjdläraren in, det uppstod kärlek. Greta och Nils gifte sig och flyttade småningom till Hjo.

Och nu är det 1953 och pappa fyller alltså 50 år och Stalin dör, vilket man får veta först efter några dagar, och först efter många år får vi kusliga fakta om den enorma omfattningen av diktatorns terror.

– You have nice legs, säjer mannen som jag fått lift med.

Han har flera gånger tittat forskande på mig, där jag sitter bredvid honom i kortbyxor. Ryggsäcken ligger i bagageutrymmet. Det är augusti 1953 och jag befinner mig någonstans i Tyskland.

Han kanske tror att jag har något vapen med mig, har jag tänkt. Därför hag jag hållit händerna tydligt synliga på låren. Och så säjer han att jag har vackra ben! Vad i alla sina dar svarar man på sådant!

– Nobody said so before, svarar jag, lite förvirrad och generad.

Jag har aldrig hört talas om män som har synpunkter på pojkars ben. Tycker det verkar lite underligt. När han en stund senare erbjuder mig att följa med och äta middag hemma hos honom, tackar jag nej. Eftersom det är något som verkar konstigt.

Men dagen dessförinnan tackade jag ja, när ägaren av en mycket snabb Morris ville bjuda på kaffe. Jag hade då på morgonen lämnat vandrarhemmet i Arnhem i Holland, som vanligt efter att först ha utfört städuppdrag och kokat soppa. Först tog jag, tillsammans med två norska flickor, buss ut ur staden. Fick efter en stunds vandring lift. Passerade snabbt gränsen till Tyskland. Och så fick jag en fantastisk långlift i Morrisen, körd i hög hastighet av en organist från Utrecht. Han berättade att han varit i Sverige och spelat i radion. Han kunde till och med tala svenska. Han körde mig ända till Lemgo, där det fanns vandrarhem. Dagsetappen blev rekordlång, 23 mil. I vandrarhemmet fanns ett kök där jag kunde koka min CAP vitkålssoppa och makaroner. CAP-soppor är en sorts pulversoppor, komprimerade så de liknar chok-ladkakor. Annars brukarjag använda Metaköket som jag har i ryggsäcken. Jag fick i Lemgo en sorts nödbädd, eftersom vandrarhemmet var fullbelagt. Logi och användningen av köket kostade 60 pfennig.

Jag befinner mig liftande i Tyskland med anledning av att jag har deltagit i ett internationellt arbetsläger i Bournevale, utanför Birmingham, och nu är på väg hem.

IAL, Internationella arbetslag, och dess internationella moderorganisation IVSP, International volontary service for peace, hade jag hört talas om vid ett föredrag som Gunnar Sundberg höll på folkhögskolan i Ljungskile. Kände att det var något för mig; jag hade en begynnande internationell ansvarskänsla. Arbetslägren hade startat efter första världskriget. Ungdomar från olika länder hjälpte till med återuppbyggnadsarbete. Det internationella jag tidigare haft kontakt med, i frikyrkovärlden, har varit ”hednaländerna”. Dit åkte våra missionärer för att hjälpa människor som gick halvnakna och ogudaktiga. Hedningarna var svarta som negergossen på söndagsskolans sparbössa. Vi visste inte att de europeiska kolonialisterna hade gått före missionärerna med gevär och terror. Begreppet U-land fanns ännu inte. Men jag hade alltså börjat vakna lite grand. Fast ”internationellt” handlar ännu till stor del om kontakter mellan människor i Västeuropa – inte andra världsdelar. Inte så konstigt kanske, eftersom alla krigen mellan Tyskland och Frankrike fortfarande står levande för många.

Jag anmälde att jag ville delta i ett arbetsläger och blev antagen till ett i Bournevale utanför Birmingham. Utlandsvaluta skaffade jag före avresan från Dingle i pappas bank: 10 engelska pund, 2000 franska franc, 200 belgiska franc, 10 holländska floriner, 20 tyska mark och 11 danska kronor.

– Hej pojken, vill du inte stanna här och hjälpa mig med skörden?

Till Jylland har jag kommit den 12 augusti på hemväg från arbetslägret. I natt har jag sovit på vandrarhemmet i Aabenraa. Fått några korta liftar men sedan vandrat en hel del. Köpt kall och god mjölk vid ett mejeri. Snart är jag framme vid Lilla Bältsbron.

Och nu är det är en bonde som sticker fram ansiktet ur ett grindhål, när jag kommer gående med den tunga ryggsäcken förbi hans gård. Han behöver tydligen hjälp. Bonden pratar om goda ostsmörgåsar som han ska bjuda på – och jag ska få betalt också. Jag har väldigt god lust att stanna, inte minst för smörgåsarnas skull. Mitt kosthåll under liftandet har inte varit så värst fett. Men mamma fyller 50 år i övermorgon, och jag vill försöka hinna hem till Dingle till hennes födelsedag. Mamma har inte hört av mig på över en månad. På den här tiden finns ju inte mobiltelefoner eller telefax och det är alltför dyrt att ringa. Så jag avböjer. Trots att det vattnas i min mun när jag tänker på de goda ostsmörgåsarna.

På kvällen har jag hunnit till Stora Bält och tar färjan över till Själland och Korsör. På färjan går jag in på toaletten. Men oj så skinande vitt och fint. Inte får väl jag, en enkel liftare med ryggsäck använda den här eleganta inrättningen? Får jag? Inser att jag nog får det. I Korsör får jag ingen lift. Natten faller på. Jag lägger mig i skogen, vid sidan av vägen. Sover bra.

Nästa dag får jag lift så jag kommer ända till Sverige. På kvällen hjälper jag en lastbilschaufför att lasta äpplen i Båstad. Får på natten en lång lift under presenningen bland potatis och grönsaker på ett lastbilsflak. Anländer tidigt på morgonen den 14 augusti, mammas 50-årsdag, till Heden i Göteborg. Jag lyckas lifta vidare och på eftermiddagen kliver jag i Dingle ur en Buick, plockar en bukett maskrosor vid vägkanten och går hem.

– Gratulerar på födelsedagen! säjer jag till mamma, som blir mycket glad.

Under resan har jag skrivit dagbok och fört statistik över hur långt jag åkt och vilka transportmedel jag liftat med. Det framgår att jag har färdats ungefär 200 mil med en genomsnittshastighet av 12 mil per dag och åkt med 32 personbilar, 16 lastbilar, 9 skåpbilar, 9 spårvagnar, 7 motorcyklar, 6 bussar, 3 färjor, 2 traktorkärror och ett tåg. Vid ett möte med Dingle Fredsförening i IOGT-lokalen berättar jag om arbetslägret och liftningen. Manus för företaget är bevarat – jag slänger ju ogärna papper… Se bilaga!

Kerstin blir under året inlagd på ortopeden i Göteborg och opereras i en fot. Gunnar börjar Tredje årskursen på folkhögskolan i Ljungskile. Inger och Rigmor Persson arbetar sommaren 1953 med rensning och jordgubbsplockning i Resteröd. Inger har i år gått ut flickskolan och har i sommar pluggat tyska och franska för att tentera in på gymnasiet.

.

– Att duka var nog det roligaste, svarar mamma, när jag frågar vad hon tyckte bäst om på husmoderskursen.

Det är gästfritt i vårt hem och mamma är en god värdinna. Hon lärde sig rollen när hon gick en husmoderskurs på Folkhögskolan 1927. Det var på den tiden då det, som sedan blev Ljungskile folkhögskola, var förlagd till en gård i Gläborg.

När jag kommer liftande hem på mammas födelsedag den 14 augusti 1953 är huset fullt av folk. Ett antal Dinglebor och vänner från Folkhögskolan som uppvaktar mamma. I gästboken ser jag att bara ett par dagar tidigare hade pappa tagit med en liftare från Nya Zeeland hem för kaffe eller lite mat. Han tar ofta med sig liftare i bilen. Och dagen efter födelsedagen, då det är lördag, kommer ungefär 30 släktingar och övernattar – några på golvet, andra i sovsäckar på gräsmattan, i tält eller i en bil.

Mamma, mostrar och morbröder

Morfar, Johan Bryntesson, var född 1872 i Haverud, Tegane. Han utvandrade 1891 till staten Wisconsin i USA där han arbetade i gruvor. Morfar återvände till Sverige 1894 och arbetade först som byggnadsarbetare vid EKA-fabriken i Bengtsfors och sedan som biträde i Johan Petersons affär. Han startade egen affär hösten 1901. Den började som en typisk lanthandel och omvandlades så småningom till en stor affär med tre avdelningar: speceriavdelning, herrekipering och manufakturavdelning (textilier och sybehör). Morfar dog 1951.

Mamma har två äldre syskon, Ruth, som var född 1899 och Tage, född 1901 (som så småningom gifter sig med Karin Bergkvist och får barnen Lars, Anders, Sven och Margareta). Dessutom en hel hop yngre syskon: Karin, född 1905 (som gifter sig med Gustaf Gustafsson som blir järnhandlare i Skutskär och får barnen Bengt och Göran), Margit, född 1907 (som i tonåren får en svår tuberkulos och hela livet har andningsbesvär), Ragnar, född 1909, som dör i tuberkulos vid 26 års ålder, Ingvar, född 1914 (som gifter sig med Lisa Petersson från Falun och får Hans, Ingrid och Birgit), Torsten, född 1915 (som vid ganska hög ålder gifter sig med Lilly Magnusson och får barnen Christina och Maria), Maggie, född 1917 (som gifter sig med snickaren och sedermera musikläraren Åke Olsson och får sonen Björn) och Carlåke, född 1918 (som gifter sig med sjuksköterskan Birgitta Ring och får barnen Eja, Göran, AnnaCarin och Johan). Alla mammas syskon arbetar i morfars affär och alla ar aktiva i Missionsförsamlingen. Alla sjunger eller spelar.

Mamma är estet. Det hon tyckte bäst om, när hon som ung arbetade i sin pappas affär, det var att hålla prydligt bland tygrullar, gärna sent på kvällen. Hennes sista kvällssyssla i affären var annars att tvätta golvet. Morfar hade stor förståelse för att mamma började arbetsdagen lite senare än de andra; han fällde inget ont ord om detta. Hon har samma dygnsrytm som morbror Torsten, är vaken på natten och sömnig på morgonen.

Morfar var nog en naturbegåvning när det gällde psykologi. I hans generation var det vanligt att barnen uppfostrades med stryk, men sådant förekom så gott som aldrig i morfars och mormors hem. Mamma kommer dock ihåg att hon en gång, när hon hade slarvat med en gräddkanna så den föll i golvet, hade fått ett hårt ryck i örat av mormor. Och en gång fick brodern Ragnar smisk av mormor, när han hade gått ner sig i sjön.

Ett exempel på morfars barnakärlek, som mamma berättat: När ett barn hade och slagit sig tog morfar med barnet till en konkurrents affär och köpte där något gott som tröst. Istället för att hämta godis i den egna affären! Det blev mera värdefullt när man köpt det för reda pengar.

Mamma har några minnen av smärta och förtvivlan från sitt föräldrahem. En syster som hette Maggie dog vid ett års ålder. Mamma minns morfars tysta och ensamma vandringar till magasinet, där Maggie låg i en liten kista i väntan på begravningen. En syster som föddes flera år senare fick också namnet Maggie, vår kvittrande moster Maggie.

Ett annat smärtsamt minne är när systern Margit och brodern Ragnar var tbc-sjuka.

– Ragnar dog i sin tuberkulos och när Margit skulle läggas in på sanatoriet i Dals Rostock trodde vi att hon skulle dö också, berättar mamma.

Mamma och pappa var klasskamrater i skolan i Bengtsfors och båda hade läshuvud; de hörde till klassens bästa elever. Om mamma blivit född ett par decennier senare hade hon säkert gjort någon akademisk karriär. Kanske blivit designer. Men när hon hade gått ut folkskolan fanns inte möjlighet till fortsatt utbildning i Bengtsfors. Lite avundsjuka kunde hon känna, när lillasyster Karin fick gå i realskola, som råkade finnas i Bengtsfors när Karin hade rätt ålder.

Mamma hade ”växt in i” Missionsförsamlingen, på samma sätt som hennes många syskon och pappa och hans syskon. När de var 15 år gick mamma och pappa i församlingens bibelskola, och så småningom blev de söndagsskollärare, ungdomsledare och medlemmar i kören.

De deltog i många kristliga ungdomskurser. En gång åkte de tillsammans med några andra ungdomar till en kurs på Missionsskolan i Lidingö.

– För oss var Missionsskolan på Lidingö ett välkänt begrepp och vi trodde att alla människor i Stockholm och Lidingö kände till den. Men det gjorde de inte. Vi frågade och frågade och ingen visste var den låg. Det blev natt innan vi hittade fram och då kom vi inte in så vi for omkring i Stockholm på natten.

Under husmoderskursen på folkhögskolan i Gläborg 1927 lärde sig mamma en del om sjukvård och hon tycker om att lägga bandage. En gång när pappa kom på motorcykel till Gläborg för att hälsa på mamma hade han råkat köra omkull och skada sig, dock inte allvarligt. Mamma plåstrade om honom med mera bandage än som var nödvändigt medan hennes kvinnliga kurskamrater avundsjukt såg på: Tänk att Signe har en fästman att plåstra om!

Lördagen den 20 okt 1928 gifte sig mamma och pappa i Bengtsfors Missionshus. Vigselförrättare var kyrkoherde Ernst Boman. Flera hundra gäster deltog och det kom nära hundra telegram. De nygifta flyttade in i pappas föräldrahem och farmor Anna flyttade till huset som kallas Källarstugan på samma tomt. Mamma kände sig inte riktigt fri som ung fru, hon kände sig lite beroende av svärmor, som till exempel varje morgon gick in och tände i spisen hos det unga paret.

Det dröjde innan mamma och pappa fick några barn, men när det väl kom igång infann vi oss tätt: 1934, 1936, 1938 och 1939. Dessförinnan hade Gotte kommit till familjen. Det var 1933. Pastorsparet Rengsjö skulle ta emot ett fosterbarn som socialförvaltningen i Stockholm behövde placera. När barnet kom till Bengtsfors var emellertid fru Rengsjö sjuk. Hon kunde inte ta hand om något barn. Och så blev det så att mamma och pappa istället tog hand om gossen, som fosterbarn. Han hette Gottfrid Mogens Ny och kallades Gotte. Han kom att stanna i vårt hem till 1938, då han fick komma till en lantbrukarfamilj i Brålanda.

– Den dagen låg Signe på sängen och grät, berättade vårt hembiträde Eva.

Vår familj fortsatte att ha kontakt med Gotte i många år. Som vuxen tog han efternamnet Ryttervall.

Det år då mamma och pappa gifte sig lanserade Per Albin Hansson i ett riksdagstal begreppet "Folkhemmet". En telefonlinje mellan Sverige och USA öppnades detta år och Alexander Fleming upptäckte penicillinet – men det skulle dröja många år innan det kom till praktisk användning. Riksdagsvalet i september kom att gå till historien som "Kosackvalet" eftersom högern kombinerat propaganda mot socialdemokraterna med kommunisthets och rysskräck. I en affischkampanj hävdade man att socialdemokraterna ville införa Sovjetiskt skräckvälde med härjande kosacker. Detta år kom också den första tecknade ljudfilmen, Walt Disneys Musse Pigg som Ångbåtskalle.

Som barn funderar man inte så mycket på vad föräldrarna har för egenskaper. De är som de är, självklara. Kan man beskriva mamma lite mera?

Hon är ärlig och klok och en allmänt bra mamma. Och hon accepterar att vi spelar jazz, fastän det nog är lite syndigt. Men att hon har humor förstår vi nog inte förrän senare. Hon kan nämligen inte använda sin humor till att berätta en rolig historia. Hon hämmas av sitt krav på sanning. Om historien utspelar sig på en tisdag eller torsdag måste klaras ut – och under tiden försvinner poängen med historien. Lätt till skratt har mamma framförallt när hon småpratar med Karola Sjöblom.

Mamma pratar inte mycket religion, men hon berättar för oss om vad hon tycker är rätt och vad som är fel. Varken mamma eller pappa tycker om att tala illa om andra människor. Det förekommer inte skvaller i vårt hem. Och inget hyckleri.

Mamma är anspråkslös och tycker illa om skryt. När pappa 1936 tillträtt tjänsten som bankkamrer i Dingle och någon frågade, vad maken hade för yrke, ville hon inte säga att han var bankkamrer; det lät för fint, så hon svarade:

– Han arbetar på banken.

Trädgården är en glädjekälla för mamma. Hon flyttar gärna växter. Pappas medverkan består i att gräva gropar, där mamma säjer att det ska grävas.

Med stor skicklighet ordnar mamma små julspel vid söndagsskolfesterna. Hon skriver manus – i den mån något alls skrivs – och hon regisserar. Och hon ser till att alla barnen får någon roll. Mamma kan improvisera. På själva julfesten dök den lille grannpojken Erland upp oplanerat och ville vara med i spelet. Mamma fann på råd. Hon lade en filt över honom och så fick han krypa ihop på golvet och föreställa ett får. Gossen var mycket nöjd.

Erland, som ofta har stelnat gult snor i näsan, brukar ofta komma in i vårt kök, för att bara var där eller kanske få leka med Britta och Kerstin. En söndag kom han just när vi skulle sätta oss och äta middag. Mamma föreslog då att han kunde vänta utanför en stund medan vi åt.

– Jä kan stå här udanför och kiga gennem nöckelhölet, tyckte Erland, som talade utpräglad bohuslänska.

Ibland brukade han använda svärord. En dag sade mamma:

– Det var roligt att du inte svär idag.

– Ida har jä dä fine boxera på mej å då får jä inte svära, förklarade Erland.

När julspelet uppförs lever mamma i skräck för att det ska bli eldsvåda. Barnen kommer gående nedför trappan i vårt hem med sina levande ljus i händerna, farligt nära håret på det barn som går framför. Blöta handdukar är därför strategiskt utplacerade.

Mamma återanvänder - långt innan ordet återanvändning kom i ropet. Dessutom använder hon gärna saker okonventionellt. När vi besökt morfars affär i Bengtsfors får vi ibland med oss till Dingle ostar som är för gamla och hårda för att säljas. Mamma lägger dem i blöt så de mjuknar. Hon river dem och gör allmänt lovordade varma smörgåsar. En del ost blandas i köttbullarna.

Mamma är musikalisk men kan inte spela på orgeln lika bra som pappa. Men hon kan sjunga. Ibland sjunger vi i stämmor. Hon har säkrare känsla för vad som är banalt än vad Gunnar och jag har. Vi märker det på hennes bristande engagemang, när vi ber henne vara med och sjunga Hör o Fader din bedjande skara. Jag tycker det är ett väldigt fint ackord i slutet på den sången, men mamma inser att hela sången är ganska banal.

Mamma ställer upp för andra som har problem. Ibland sover hon över hos vår granne, gamla fröken Maria Gill som har hjärtbesvär. Men då händer det att mamma får kaffe på sängen av fröken Gill nästa morgon. Mamma tycker det känns pinsamt.

En gång när Bäveån i Uddevalla svämmat över så Karlssons Manufakturmagasin fick en mängd textilier nedsmutsade, ställde mamma och flera andra Dinglefruar upp och tvättade massor av strumpor och sockar åt Karlsson. Runtom i trädgårdarna hängde det strumpor på streck för tork.

Gunnar och jag tycker att mamma är för ängslig när familjen är ute och åker bil. Vi vill att pappa ska köra fort men mamma är rädd att det går för fort. En gång när hon hade namnsdag fick hon i namnsdagspresent en långsam körning.

– Vi kan väl köra namnsdagskörning idag, säjer mamma ibland.

Och nu är det 14 augusti 1953 och mamma hyllas på sin 50-årsdag.

Prostar och pastorer

Klass RIIa med adjunkt Österlund 1953-1954.

Nils E Eriksson, Ragnar Dahlkvist, Lennart Andersson, Jan Börjesson, Göran Persson, Per Olof Ekström, Lennart Gabrielsson, Olof Tång, Gösta Persson , Gunnar Hansson , Gunnel Sjöberg , Margareta Jansson , Lennart Berglund , Sven Gunnarsson , Bengt Bjurström , Birgitta Carlsson , Monica Dahlstrand , Ingrid Martinsson , Läraren Birger Österlund , Marianne Andersson , Kerstin Carlsson , Birgitta Hangby

– Du kör med pastor rakt igenom ser jag, säjer Östen Engelbrektsson. Han har mera kyrklig bakgrund än jag.

Det är höstterminen 1953 och jag går i andra ring. I år har jag köpt en basun för 625 kronor via Göran Strand i Bengtsfors. Har funnit att ett instrument med större munstycke, än det som trumpeten har, är mera lämpat för mina läppar – eller snarare framtänder. När det så småningom visar sig att jag behöver glasögon, väljer jag sådana bågar som trombonisten Glenn Miller hade och försöker att inte låtsas om, att jag är omåttligt stolt, när jag spelar basun med dessa glasögon på näsan.

Jag hyr nu ett möblerat rum hos fröken Russberg på Västerlånggatan 5A, ovanför Hagströms musikaffär. Tycker det blivit för slitsamt med resandet. Äter som förut lunch på Mjölkbaren. Kokar på kvällen pulversoppa i fröken Russbergs kök.

För uppsatserna i svenska väljer jag liksom tidigare oftast fackämnen; det blir ”En biblisk gestalt”, ”Thorild som diktare och litterär personlighet”, ”Personer och idéer i Ibsens En folkefiende” och ”Svenska Missionsförbundet”, men även ett nästan fritt ämne som ”Övningsämnenas betydelse”.

Statistiken visar att jag använder från 2 till mer än 6 timmar per dag, i genomsnitt drygt 4 timmar, på läxläsning.

Jag har blivit ordförande i KGF, Uddevallas Kristliga Gymnasistförbund, som egentligen har mer anknytning till statskyrkan än till frikyrkan. Men vi är för få aktiva kristna i gymnasiet för att ha både KGF och den frikyrkliga varianten FKG. De med frikyrklig bakgrund är baptistsystrarna Rigmor och Anita Persson samt Inger Egermark och Margareta Karlsson, som är dotter till Martin Karlsson, en av det två baptistbröderna som har Nya Tryckeriet.

I egenskap av ordförande i KGF har jag nu ställt samman ett terminsprogram, där diverse präster medverkar. Eftersom jag inte känner till de kyrkliga titlarna; inte vet skillnaden mellan kyrkoherde, pastorsadjunkt, komminister, stiftsadjunkt, kontraktsprost och annat, så har jag i programmet kallat alla för pastor. Det är detta som Engelbrektsson lite konfunderad kommenterar.

KGF:s terminsprogram, som omfattar föredrag, diskussioner, utfärder och annat, stencilerar jag på pappas stencilapparat.

Pappa har nu skaffat en roterande apparat, så det går fortare än med planduplikatorn. Men fortfarande handlar det om att med urkopplat färgband på skrivmaskinen slå hål i en stencil och sedan pressa färg genom hålen. Snart skaffar pappa dock en spritduplikator. Då är det enklare att ”dra stenciler” och framför allt lättare att illustrera med teckningar. Man skriver eller ritar på ett glatt papper, färgstencilen, och har på baksidan lagt ett färgblad med färgsidan mot stencilen. Sedan sätter man färgstencilen i dupliceringsapparaten och drar fram sina papper. I apparaten finns en spritlösning (det är därför det kallas spritstencil) som gör, att färg lossnar från stencilen och överförs till de papper man ”trycker”. Det går inte att göra lika stora upplagor med spritduplikatorn som med den gamla sortens dupliceringsapparat.

Bland medlemmarna i KGF får jag särskilda känslor för den piggögda Inger Egermark. Hon går i klassen under mig. Jag är förstås för blyg för att föreslå att vi ska träffas. Istället ser jag till att hon blir vald till kassör i föreningen. På så vis kan jag träffa henne vid styrelsemöten. Mötena har vi på mitt rum. Där finns bara två stolar förutom skrivbord och säng, så några får sitta i sängen. Vid en utfärd i oktober åker vi ett stort antal KGF-are i en överfylld bil till Åh stiftsgård. För att alla ska få plats måste några i baksätet sitta i knät på varandra. Jag ordnar så att Inger sitter i mitt knä. Är så modig så jag håller henne i handen samtidigt. Så småningom blir jag ännu mera oförvägen så att jag efter styrelsemöten följer med henne nästan hem; till korsningen Edingsvägen/Hedegatan. Efter ett tag kan vi krama om varandra vid en granhäck på Hedegatan och så småningom till och med kyssas när vi ska skiljas. Och fem år senare gifter vi oss med varandra.

– Vi ska bo enkelt, i ett hus med stampat jordgolv, säger vi, delvis på allvar, när vi pratar om att arbeta för en rättvisare framtid i en orättvis värld.

Senare får jag veta av Inger att hon och Rigmor tillsammans med sina yngre systrar, som båda heter Anita, redan tidigare spanat in ”en söt missionsförbundare från Dingle som går i Rigmors parallellklass”. Vid en idrottsdag på Rimnersvallen, där jag skulle vara någon sorts funktionär, hade alla flickorna gått dit och spanat in mig. Dessutom får jag veta att flickorna brukade ta en runda på kvällarna och kolla om flitens lampa lyser, dels på Edingsvägen hos Lennart Björk och Sven Gunnarsson, dels på Västerlånggatan 5A hos mig. Det var egentligen Rigmor som först intresserade sig för mig. Inger tyckte det kändes lite svårt när det blev så att hon tog Nils från Rigmor. Rigmor riktade då istället in intresset på Lennart Björk. Nu pirrar (ett högfrekvent ljud) de ut mig ibland under sina ronder.

Under en vecka varje termin har KGF ansvar för morgonandakterna. Vi ordnar även orkestermusik och körsång vid en av dessa. Under ledning av Gunnar Olsson från Rossö, som går i min parallellklass och bor på Gustafsbergs elevhem, sjunger Lilla kören Hör hur tempelsången stiger. När det är min tur att svara för andakten håller jag ett alltför långt tal med diverse anekdoter, troligen knyckta från Sven Lidman, och en hel del om krig och fred, varvid jag protesterar mot att vi läser Topelius` Fänriks Ståls sägner i svenskundervisningen.

– Så länge vi matas med sådan krigspropaganda kan det inte bli fred, påstår jag.

Under KGF:s vecka håller även Inger, Margareta, Bertil Peterson, Ingrid Carlsson och Kerstin Hellstedt morgonbön.

Vi har inte bara andliga program i KGF. Vi har mycket roligt också. Vi sjunger mycket. Jopp-hej-di-hej-di-hej-da… Gör utfärder. Har underhållning i anslutning till kristliga program. Jag upptäcker skillnaden mellan frikyrklig och kyrklig ordning vid kvällsaktiviteter. I kyrkliga sammanhang kommer det andliga först och sedan är det fest. I frikyrkan, till exempel på juniorläger, är det tvärtom. Först har vi underhållningen och sedan det kommer andliga. Ofta i form av ett något salvelsefullt väckelsemöte där man uppmanas att komma till första bänken och lämna sig åt Gud. Jag skäms lite över att jag tycker det är en otrevlig stämning vid sådana möten. Men det hör ju till att man ska lämna sig åt Gud och bli frälst så vid ett sådant möte gör även jag det. Upplever inte den fantastiska känsla som andra vittnat om.

På biografen Saga, mittemot prästgården, ser Inger och jag några filmer: Barrabas, Storstadshamn och Rampljus.

Varje kväll läser jag några rader ur Nya Testamentet och ber aftonbön. Min barndoms kristendom är i stora drag oförändrad, men de intellektuella problemen med Guds existens och Bibelns sanningar plågar mig. Jag inser småningom att man ibland får tolka bibeln symboliskt. Jorden skapades nog inte på sju dagar. Jag upplever ändå att man som kristen har till uppgift att försöka bevisa att Gud finns. Jag har ingen uppfattning om eller sinne för religionens estetiska eller känslomässiga värde.

Dem klasskamrat jag är mest tillsammans med är Ragnar Dahlqvist. Vi tycker båda om teckning och får i uppdrag att göra en muralmålning i en av skolans trappuppgångar. Det blir ett kubistiskt verk. Vi skriver också tillsammans en dialog fylld av vitsar, som vi själva tycker är väldigt roliga, till den revy, som gymnasistföreningen under ledning av Bertil Böös anordnar i aulan. Sketchen blir inte en fullträff. Den är alltför långdragen och Ragna och jag framför den med alltför svaga röster. Bättre hörs den dixielandorkester som har vi satt samman. I gatuplanet Västerlånggatan 5A, där jag har rum två trappor upp, ligger Hagströms musikaffär. Jag gick in där och bad att få låna deras piano, när jag arrangerade Basin street blues för vår orkester. En expedit hos Hagströms medverkarför övrigt in som saxofonist i vår orkester. Jag har inköpta noter till Barnyard blues med lämplig sättning.

Det faktum att jag lärt känna harmonierna i Basin street blues gör att jag vid ett tillfälle får en komplimang för musikalitet. En sommarsöndag är jag med Gunnar, Plutten och Anker Karlsson ute på Restenäsön. Sedan vi badat ligger vi på en klippa vid havet och sjunger. Det vill säga de andra sjunger trio, vilket de ofta gjort under det gemensamma året på Ljungskileskolan, och jag brummar med så gott jag kan. Och när vi sjungit Basin street blues, vars harmonier jag känner till, då säjer Anker:

– Hörde ni, vi sjöng kvartett!

Jag är stolt.

Arbete under ferierna går i regel att få. Ett jullov arbetar jag på Postens transportavdelning i Uddevalla; ett annat lov fernissar jag golv på folkhögskolan i Ljungskile.

I Dingle medverkar vi syskon som vanligt i föräldrarnas olika aktiviteter, när vi är hemma. Sjunger och spelar på andliga möten, såväl i Dingle som på en del andra orter. Medverkar i den kyrkliga lekmannapredikanten Johan R Carlssons julfest i hans Berghem. På nyårsafton har Gunnar och jag i uppdrag att ordna musikprogrammet vid nyårsvakan i IOGT-lokalen, då Hadar Karlsson från Vänersborg talar. Vi skriver program:

Av bare nåde - solosång

Han giver och giver - solosång

I kärlek innerlig – orgel, gitarr, två blås, solosång

Han giver och giver – två blås, orgel, solosång

En främling från Galilé – solosång

Hur ljuvligt att få vara – trumpetsolo

Var är mitt vilsna barn i kväll – basunsolo

Helig, helig – blåstrio

Tack oh Gud för vad som varit – solosång

Dotter Sion – blåsduett

Dag Hammarskjöld blir FN:s generalsekreterare 1953. Churchill får Nobelpriset i litteratur. På radion sjungerPostflickorna Gärdebylåten. Vi hör Mills Brothers sjunga Lysmaskidyll, Danny Kay Wonderful Copenhagen och Nat King Cole Walkin´my baby back home. President Harry Truman meddelar att USA håller på att utveckla vätebomb. Sveriges riksdag beslutar om obligatorisk sjukförsäkring.

Cell i Sala

– Jag undrar om det finns en tom finka som jag kan övernatta i, säjer jag till vakthavande konstapel på polisstationen i Sala

– Här finns inga finkor men kanske möjlighet till härbärge, svarar polisen. Varför behöver du övernatta här?

Det är sommaren 1954. Jag ska i höst börja sista året i gymnasiet. Under sommar- och jullov har jag liksom tidigare diverse arbeten: jobbar i affär, bank eller post, fernissar golv på Ljungskileskolan (tillsammans med Gunnar och Plutten). Och deltar i internationella arbetsläger två gånger. Medverkar i olika frikyrkliga aktiviteter, bland annat med blåsorkester på ett missionerande vikingaskepp som går från Dals Ed via Dalslands kanal till Åmål. Och så spelar jag basun vid tältmöten i Bengtsfors.

När vi rivit missionstältet efter sista mötet ska Evald Jansson, som har åkeri, köra tältet och bänkarna till en församling i Stockholm. Jag erbjuder mig att åka med och hjälpa till. Hoppas få köra lastbilen något.

Vi åkte iväg och lossade tältet i Stockholm. Nu är vi på hemväg. Det visar sig att vi behöver övernatta i Sala.

Hos polisen i Sala får jag legitimera mig och förklara att jag hjälpt Evald Jansson att köra ett missionstält från Bengtsfors till Stockholm, och att vi nu på återvägen ska hämta en ny skördetröska i Morgongåva till Axel P Olssons affär i Bengtsfors, och att vi stannar över natten i Sala, och att jag som studerande inte har pengar till hotellrum.

– Du får övernatta i en cell, säjer polisen och låser in mig.

Efter en stund kommer han tillbaka och säjer:

– Här är en omhändertagen som vill ha sällskap. Han får bo i din cell också. Han säjer att han kommer att bråka hela natten om han måste ligga i en egen cell.

Och så får jag sällskap med en man som säjer sig vara tattare.

– Kan jag få en cigarett, säjer han till polisen.

– Nej, jag har ingen, får han till svar.

När polisen gått tar min cellkamrat fram en cigarett ur strumpan och tänder.

– Poliserna ska inte ha det för lätt, skrattar han.

På morgonen blir vi utsläppta, och jag kan fortsätta lastbilsfärden med Evald Jansson. Tyvärr får jag inte köra lastbilen.

Sommaren 1954 jobbar Inger på sjukhuset i Vänersborg. Hon tjänar 719 kronor.

Ho Chi Minhs trupper har 1954 efter många års frihetskrig lyckats besegra de franska kolonialtrupperna och Vietnam delas provisoriskt. I Algeriet startar befrielsekriget mot fransmännen. I Guatemala störtar USA den regering som kommit i konflikt med United Fruits. Den amerikanske senatorn Joseph McCarty jagar möjliga kommunistsympatisörer.

Och så börjar sista året i gymnasiet. Nu måste man mera definitivt ta ställning till vad man ska välja för yrke. Bland det jag funderar på finns landsfiskal, språklärare och geografilärare. Liksom tidigare hade jag gjort ett diagram med olika alternativ och dess för- och nackdelar. Jag har slagit läkarbanan ur hågen. Det klarar jag inte, har jag tänkt.

Min kamrat Gunnar Olsson, i parallellklassen, säjer en dag att han ska läsa medicin. Då tänker jag: Kan han så kan väl jag?

Gunnar Olsson och jag har för övrigt ett så brinnande intresse för biologi, att vi under en idrottsdag tillsammans med Inger, istället för att idrotta, köper en höna på torget och går till biologisalen och dissekerar den. Städerskan undrar om hon får kadavret, när vi är färdiga, och det får hon gärna.

Men så kommer jag att tänka på att jag är darrhänt, och tror att då går det nog inte att arbeta som läkare. Jag konsulterar centraldispensärens läkare i Dingle, doktor Greta Malmkvist. Hon är en klok kvinna.

– Vet Nils, alla behöver inte bli ögonkirurger, säjer hon.

När jag vill betala för konsultationen säjer hon:

– Jag tar inte betalt av kolleger.

Under året har det startats TV-program i vårt land, men det kommer att dröja många år innan vi har någon TV-apparat. Mjölk i Tetra Pak börjar säljas i Lund, så man slipper där mjölkspänner och glasflaskor. Thory Bernhards sjunger Famnen full utav rosor och Alice Babs sjunger Den glade vandraren och Stig Olin sjunger En gång jag seglar i hamn. Frank Sinatra sjunger Three coins in the fountain. Och så får vi för första (men inte sista) gången höra Bing Crosby sjunga White Christmas.

Efter tre år med mycket pluggande är vi framme vid studentskrivningarna. Jag har skrivningar i engelska, svenska och matematik. Klarar dem och är framme vid studentexamensdagen den 13 maj 1955. Det är vid denna tid fortfarande en riktig examen, där elever kan bli kuggade och få smyga ut bakvägen, medan de andra tar emot blommor på skolgården. Men alla klarar sig denna gång. Jag har muntliga förhör i matte och biologi på förmiddagen och modersmålet och engelska på eftermiddagen. Förstår inte hur Österlund kunde klara oss igenom modersmå

Studentexamen 1955

let, då vi av censorn fick som uppgift att prata om ”Stockholm i 1900-talslitteraturen”. Vi hade egentligen aldrig hunnit fram till 1900-talet i svenskundervisningen. Fjärde delen av vår lärobok Vår litteratur och dess historia sträckte sig visserligen ända fram till Per Lagerkvist och Wilhelm Moberg, men i verkligheten kom vi nog bara fram till August Strindberg. Med Geijer och Tegnér kämpade vi nästan ett helt år. För att vi ändå skulle få något hum om 1900-talslitteraturen hade var och en av oss fått i uppgift att läsa en bok från vårt århundrade. Jag hade valt Hedbergs Foto von Blomberg. Men vi visste betydligt mer om den fornisländska litteraturen än om svenskt 1900-tal.

Enligt bevarade papper hade jag skrivit en omfattande uppsats (fem tätt maskinskrivna A4-sidor) om Foto von Blomberg. Det kommer jag nu inte alls ihåg. Inte heller minns jag att jag skrivit en hemuppsats (åtta gröna maskinskrivna A5-papper) med titeln ”Att spjärna mot udden – En studie om Kristusgestaltens betydelse i Strindbergs religiösa utveckling”. Men mina systrar förnekar att det är de som skrivit den, så då är det väl jag.

Grannar och vänner i Dingle studentdagen 1955

Tillsammans med Rigmor Persson körs jag på flakvagn efter traktor till Egermarks, där det blir kaffe och tårta. Det är Inger som kör traktorn. Hon är jätteförkyld och kör som i en dimma, men lyckas transportera oss till Rimnersgatan utan problem.. På flaket spelas En sockerbagare här finns i staden med trumpettrio. Jag åker sedan hem till Dingle med pappa i Volvon. Några Dinglebor står vid Lantmannaskolans maskinbod och drar mig sista biten i en cykelkärra hem till Annelid, där det blir en liten fest. Jag tycker det är ett orimligt ståhej med blommor och firande kring studentexamen

Ungefär samtidigt tar Britta realexamen i Restenäs. Kerstin har kvar ett år i realskolan – fast det blir egentligen två år eftersom hon blir borts för operationer i foten. Gunnar har nu hunnit gå såväl Handelslinjen som Tredje årskursen i Ljungskile och därefter ett år på Ingesund musikskola

Dagen efter min examen får Dingle besök av kungen, Gustaf VI Adolf. Det har inte med studenten att göra. Men det gör att det är väldigt uppsnyggat vid Lantmannaskolan.

Tre dagar efter studentexamen ska jag åka till Göteborg för att bli brandman. Och så ska jag läsa fysik.

Slangar och stegar

– Riiinggg …

Det är larm. Samtidigt som ringklockan på väggen skramlar, tänds ljuset i taket. Jag hoppar i kläderna. Byxornas ben har jag på kvällen trätt runt stövlarna, så det är bara att dra på strumpor, sätta fötterna i stövlarna och dra upp byxorna. Byxorna har hängslen för att det ska gå fort.

På med tröjan. Påklädningen tar bara några sekunder.

Rusa iväg.

Kläderna vi använder är sådana som vi hämtar på regementet i Kviberg, grötrock kallas det väl. Nu springer jag snabbt nedför trappan. I den byggnad som vi värnpliktiga bor i, finns det ingen stång att åka ned för. Det är på dagtid när jag jobbar på personalexpeditionen, hos brandmästare Blomgren, som jag kan använda stången vid larm. I vagnhallen, där brandbilarna står, tar jag på larmrock, hjälm och bälte med karbinhake och en liten yxa. Hoppar upp på den brandbil jag är stationerad på.

Många slangar

Den här gången rör det sig om en eldsvåda i ett hus som ligger i Majorna nära älven. Därför ska inte bara bilarna iväg, utan även flodsprutan. Jag blir beordrad att åka med flodsprutan, som är en sorts ”brandbil” i form av en båt. Fördelen är att man har obegränsad tillgång till vatten direkt ur älven. Vid vanliga utryckningar åker vi ut med tre bilar: först ”Lillen”, en liten och snabb brandbil, som inte har så mycket vatten i tankarna; sedan ”Bussen”, som medför mera vatten i sin tank och slutligen stegbilen som kommer sist. Oftast brukar jag vara placerad i stegbilen. En gång hade bilen startat när jag blev färdig att stiga på, så jag hoppade upp bakom hytten och satt under stegen under utryckningen. Om vi ska ut i naturen till en skogsbrand kopplar vi efter bussen en motorspruta, som man kan dra över terräng till något vattendrag. Inne i staden har vi ju vatten direkt från brandposterna, som är nedsänkta i gatorna. Via ett ståndrör leder vi då vattnet till brandbilarnas motorsprutor, som sitter framför motorn.

Men nu ska jag alltså åka med flodsprutan. Vi åker ned till hamnen i en skåpbil och går ombord. Det är en mycket kall vinternatt. Termometern visar -18^oC. Skepparen är en äldre sävlig brandman, som vuxit upp bland fiskebåtar på Hönö. Vi tuffar iväg och kommer fram till huset som brinner. Rullar snabbt ut grova matarslangar från flodsprutans pumpar, ansluter ett antal smalslangar och kopplar på sprutmunstycken. Jag får order att gå upp på en stege och spruta in genom ett fönster i andra våningen.

– Kom ner skorstenen faller! hör jag någon ropa där nere, när jag står på stegen och sprutar.

Jag dråsar ned för stegen.

Strax därefter kommer skorstenen farande.

– Varför kom du ner? Vi skrek ju att du skulle stå kvar där du var, eftersom skorstenen höll på att falla ned en bit ifrån din stege, säjer dom.

Det blir inte mycket kvar av huset. När vi kommer tillbaka till stationen får vi hjälp att ta av våra rockar av brandmän som varit kvar där. Rockarna har stelnat till rena pansar av is.

Med mitt intresse för statistik håller jag naturligtvis reda på hur många utryckningar jag varit med om under tiden på brandkåren i Göteborg. Sammanlagt blir det 85 utryckningar inklusive ett tjugotal som visar sig vara falsklarm. Det finns fortfarande brandskåp runtom i staden, där folk kan slå sönder glaset och dra i ett handtag. Då sänds ett telegram som kommer ut som en remsa på huvudstationen och det går att läsa av, varifrån larmet kommer. Det är naturligtvis frestande för en del pojkar att dra i sådana, även när det inte brinner. Därför får vi en hel del falsklarm.

En del larm handlar om andra problem än brand. En dag åker jag ut på liten utryckning till en lägenhet där mannen försökt byta packning i vattenkranen utan att först stänga huvudkranen. Han är stelfrusen efter att ha försökt hålla emot det kalla vattnet med handen. Vi skyfflar ut vattnet från köksgolvet och lägger dit sågspån.

Under den extremt varma sommaren har vi haft brandmannautbildning på Lundby brandstation på Hisingen. Arbetat med stegar, slangar, motorsprutor, gasmasker och annat. Dessutom har vi utfört diverse transporter. Kört Civilförsvarets vattenrör och lärt oss skilja på rörens hanända och honända. Ofta har vi åkt genom staden liggande på rygg på lastbilsflak. Jag har då för första gången upptäckt hur många fina fasader och tak det finns på husen i Göteborg. Eftersom det av och till varit pauser i utearbetet har jag alltid haft ett NKI-brev i bakfickan för att läsa fysik.

Vi är sju pojkar som gör vår vapenfria värnplikt vid brandkåren. Värnpliktsvägrare kallas ibland också för samvetsömma. Vi bor i två rum på tredje våningen i ett annex till huvudbyggnaden, på andra sidan gården. Det rum som man först kommer in i delar jag med Kjell och Kalle, som är syndikalister och icke-religiösa vapenvägrare. Vi driver det som en sport att ständigt ha fönstren öppna. Det är svalt, för att inte säga kallt, i rummet. Vi inser inte vilket energislöseri det är att samtidigt ha fönstren öppna och värmeelementen heta. Vi retar kamraterna i rummet innanför, som har det jättevarmt och huttrar när de rusar genom vårt rum. I det varma rummet bor Sigvard, som är fiskarepojke och pingstvän från Hönö, Östen och Kurt som är frikyrkliga göteborgare och Östlund, som är hamnarbetare och Jehovas vittne och har en stor mc. De flesta Jehovas vittnen vägrar utföra någon som helst tjänstgöring i totalförsvaret och får därför istället sitta i fängelse. Men Östlund accepterar brandkårstjänst. För övrigt har journalisten Bang, Barbro Alving, i år blivit dömd till fängelse för att hon vägrat delta i civilförsvarstjänst. Hon är inte Jehovas vittne men däremot radikalpacifist.

Kalle och Kjell har en mera medveten antimilitarism än de frikyrkliga kamraterna.

Inger arbetar sommaren 1955 i Nilssons livsmedelsaffär på Edingsvägen. Dessutom deltar hon i ett arbetsläger i Bristol. Pappa och jag möter henne i Göteborgs hamn, då hon ska komma tillbaka.

Kommer hon inte?. Jo efter ett tag. Hon hat haft väldig sjösjuka och inte ätit något under överfarten. Men när båten kom i hamn är hon jättehungrig och tycker hon ska ha valuta för biljettpriset så hon sätter sig i matsalen att äta. Därav fördröjningen.

Vägrar vapen

När jag skulle mönstra för ett par år sedan var jag ganska klar över att min kristna tro och allmänna ideologi inte tillät, att jag dödade någon människa. Men jag tvekade om jag möjligen kunde acceptera att arbeta som sjukvårdare inom krigsmakten. Det slutade med att jag begärde tjänstgöring utanför krigsmaktens organisation. Pappa hjälpte mig ta fram de regler som gällde.

Så här stod det:

Särskilda bestämmelser angåendevärnpliktiga, vilka önska fullgöra vapenfri tjänst.

Icke inskriven värnpliktig, som önskar erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst, skall vid inställelse till inskrivning ingiva skriftlig till Konungen ställd ansökan därom. Ansökningen må jämväl på förhand insändas till vederbörande inskrivningschef eller, beträffande värnpliktig, som är inskriven å sjömanshus, till sjömanshusombudsmannen, vilken har att överlämna ansökningen till inskrivningschefen.

Vid sådan ansökning skola fogas:

a)          skriftlig, på heder och samvete avgiven försäkran av sökanden, att bruk av vapen mot annan skulle för honom medföra djup samvetsnöd;

b)          uppgift huruvida sökanden, med hänsyn till avsedd användning i händelse av krig, företrädesvis önskar bliva uttagen till sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret;

c)          intyg av polismästare eller stadsfiskal i stad eller landsfogde eller landsfiskal å landet i fråga om sökandens vandel;

d)          intyg utfärdat på heder och samvete av två till myndig ålder komna trovärdiga personer, vilka under långvarig bekantskap med sökanden förvärvat ingående kännedom om hans personliga förhållanden, att de äro övertygade om att bruk av vapen mot annan skulle för honom medföra djup samvetsnöd, vilket intyg jämväl skall innehålla utförliga upplysningar i följande hänseenden, nämligen beträffande intygsgivarnas ålder, personliga uppfattning i värnpliktsfrågan, det antal intyg rörande samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring de avgivit, tid och förhållande varunder intygsgivarna känt sökanden, sökandens livsföring och religiösa övertygelse ävensom de omständigheter i övrigt, på vilka intygsgivarnas omdöme grundas Visan

e)          intyg av polismästare eller stadsfiskal i stad eller landsfogde eller landsfiskal å landet i fråga om under d) omförmälda intygsgivares trovärdighet ävensom av polismyndighet verkställd utredning i frågan huruvida intygsgivarna gjort sig kända för agitation mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning.

Utöver de ovan angivna intyg må sökanden vid ansökningen foga de andra intyg eller övriga handlingar, som han kan vilja åberopa till stöd för densamma.

Jag skaffar intyg om min trovärdighet från morbror Carlåke, Paul Andersson i Bengtsfors, min skolkamrat från Ljungskileskolan Arne Svensson, Kjell Johansson i Uddevalla Missionsförsamling och Inge Byrén i Lindesberg. Och så intyg från landsfiskaler i olika distrikt angående dels att jag ”enligt vad som här kunnat utrönas icke varit för brott tilltalad eller straffad” dels att intygsskrivarna gjort sig kända för trovärdighet samt att de icke gjort sig kända för agitation mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning

Och så ska man skriva till Konungen. Ett fyrsidigt papper i folioformat ska det vara. Jag går till Hallmans bokhandel och köper ett sådant. Tycker det är slöseri med papper eftersom det bara är två sidor man ska skriva på. Jag skriver enl. reglerna ”Till Konungen” mitt på första sidan och börjar sedan min anhållan längst ned på första sidan och fortsätter på andra sidan:

Med stöd av bifogade handlingar får jag härmed, då jag hyser allvarliga, på religiös övertygelse grundade, samvetsbetänkligheter mot bruk av vapen mot medmänniskor, underdånigt anhålla om befrielse från vapentjänst. Istället för vapentjänst är jag redo att utföra vilket arbete som helst, som kaninskränka krigets skadeverkningar och lindra nöden bland krigets offer. Jag är fullt beredd att underkasta mig största uppoffringar och vill icke undandraga mig uppgifter, som är förenade med stor personlig risk.

Dingle den 30 oktober 1953

Underdånigst

Nils Eriksson

Sedan får jag uppmaning att inställa mig hos kyrkoadjunkt L.D. Andrén för förhör. Det finns präster som ser som sin uppgift att snärja vapenvägrarna, men Andrén nöjer sig i stort sett med att efter samtal konstatera att min vapenvägran är uppriktig. De som vägrar av andra än religiösa skäl har det svårare.

Det är i stort sett ovanligt med vapenvägrare; jag är nog den ende från läroverket. När rektor Rosenberg, som jag haft som lärare i biologi, fick höra talas om min vägran sa han:

– Men det har du väl fattat av min biologiundervisning att det finns olika raser och att vi måste försvara oss mot ryssarna som är en lägre stående ras.

Det är 1955. Västtyskland ansluter sig till NATO. P2 startar. Sovjetunionen genomför sin första vätebombsprängning och Nikita Chrusjtjov angriper personkulten av Josef Stalin. Marocko och Tunisien blir självständiga.

Värnpliktiga vaktbyten

– Där är ju du som försökte rädda Ågrens, säjer en brandförman, när han ser mig stå på Huvudbrandstationens gård och tvätta brandslang.

Jag har nyssbörjattjänstgöra på huvudbrandstationen vid Tredje Långgatan i Göteborg. Brandförmannen hade sett att jag slet väldigt med slangarna på kemikaliefabriken, då vi värnpliktiga som låg under utbildning på Lundbystationen på Hisingen blev tillkallade som förstärkning. Jag trodde ju att det gällde att rädda allt som gick att rädda. Så småningom förstår jag att man måste ha rimligare målsättningar.

Vi har vakttjänstgöring vartannat dygn. Eftersom jag bor på brandstationen även när jag inte har vakt, har jag så småningom lärt mig att vid sängen ha en lapp, där det står ”Spring inte” de nätter då jag inte är i tjänst. Några gånger i början sprang jag av misstag i onödan ned till brandbilarna vid nattliga larm även nätter när jag var ledig. Inget hindrar att vi byter vakt med varandra. Jag byter till mig ledighet på fredagskvällar, då jag övar blåsorkester i Redbergslids missionskyrka.Jag kommer också med i den väldiga ”musikförening”, omfattande 700 sångare och mängder av blås- och stränginstrument, som spelar och sjunger vid den amerikanske superpredikanten Billy Grahams väckelsemöte på Ullevi. Har sedan en tid känt tvekan inför sådana salvelsefulla och intellektuellt förenklade budskap som denne frälsare framför, men jag spelar basun utan problem.

Östlund, som behöver tjäna mycket pengar till sin stora mc, jobbar hellre i hamnen än sitter vakt på brandkåren. Eftersom jag ändå mest sitter inne och läser fysik, tar jag gärna några av hans vaktkvällar. Och får betalt för det! En ledig kväll går jag för övrigt med Kalle och Kjell till hamnen och lossar bananer. I min självdeklaration, för inkomståret 1955, redovisar jag:

Inkomst av tjänst: Hamnarbetarkontoret, Göteborg 39:63

Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet: Vakttjänstgöring för Östlund 150:-

På nyheterna kan jag höra under hösten att starkölsförbudet upphävs, Alva Myrdal utses till ambassadör i Indien och blir Sveriges första kvinnliga ambassadör och en svensk riksinsamling inleds för tekniskt bistånd åt underutvecklade länder. I folkomröstningen om högertrafik som genomförs under hösten röstar jag ja, men inte mindre än 83 % röstar för bibehållande av vänstertrafiken. Trots resultatet av omröstningen införs högertrafik ett drygt decennium senare.

Britta åker sedan hösten 1955 varje dag med tåget från Dingle till Uddevalla, där hon börjat på gymnasiets latinlinje. Kerstin har under hösten legat inne flera gånger på ortopedkliniken i Göteborg, som fortfarande kallas Vanföreanstalten, och opererats i höger fot. Gunnar gör, i likhet med många andra musikaliska pojkar, värnplikten på FRA, Försvarets Radioanstalt, och lär sig telegrafera med Morse-alfabetet. Han är en väldigt föga militaristisk soldat.

Bland årets schlagers finns Sjung och le (Olle Bergman) Mister Sandman (The Chordettes), Mama, el bayon (Maria Zamora), Min gula ros i Texas ("Cacka" Israelsson), och Rock Around the Clock (Bill Haley.

Fel fil

– Varför körde ni på höger sida av Drottninggatan? frågar besiktningsmannen.

Jag ämnar ta trafikkort. Anledningen är, att Kjell och Kalle, två av kamraterna vid brandkåren i Göteborg, ämnar göra samma sak. De har berättat att om man har intyg att man kört lastbil i betydande omfattning, då kan man köra upp direkt och behöver inte gå i trafikskola först. Och trafikskola kostar pengar.

Det vanliga körkortet tog jag så snart jag fyllt 18 år. Liksom Gunnar kunde jag då sedan länge köra bil och behövde inte någon körskola. Tog dock en enstaka körning i Uddevalla med bilskolläraren i Hällevadsholm, för att kolla att det inte var något jag missat.

Trafikkort: Äldre variant av behörigheterna C, D och TAXI. Trafikkortet gav innehavaren rätt att framföra fordon i yrkesmässig trafik.

Under tjänstgöringen vid brandkåren i Göteborg har jag kört lastbil i betydande omfattning. Förutom huvudbrandstationen vid Tredje Långgatan, mittemot Anatomiska institutionen, finns det ytterligare tre stationer: Lundby på Hisingen, Olskroken och Heden. Jag har kört en mängd smutsig eller tvättad brandslang, stegar, verkstadsutrustning och lite av varje mellan stationerna.

När jag är ute och kör passerar jag ibland Götaplatsen och ser fullt med skolungdomar sitta sysslolösa på trappan till Konstmuseet. Jag är förvånad och upprörd. Har dom inga läxor att sköta? Hur kan dom bara sitta så där? Slappa typer. Jag har inte varit ute i världen förut på dagtid på detta sätt, Trodde att alla ungdomar antingen var i skolan eller satt hemma och läste läxor.

Brandmästare Blomgren har skrivit intyg att jag kört i betydande omfattning. Klart att jag ska ta trafikkort, det är hur enkelt som helst.

Det finns dock ett problem. Den bil som man använder vid uppkörningen måste ha en viss storlek. Pappas PV444 är för liten. Vulkarn i Dingle har en stor bil. Kanske skulle man kunna låna den?

– Jag undrar om det skulle gå att lånbyta bil med pappa en dag, säjer jag till Vulkarn. Jag skulle behöva en större bil för att köra upp för trafikkort.

Det går fint. Den 17 maj 1956 lämnar jag pappas PV444 hos Vulkarn och kör istället hans bil in till Uddevalla och uppkörningen för besiktningsmannen.

Teoriprovet är skriftligt. Jag tror mig ha svarat ganska rätt. En fråga om differentialens uppgift kände jag mig osäker på. Och så blir det uppkörning. Jag tänker på vad Kjell och Kalle har sagt:

– Du kan inte nöja dig med att titta i backspegeln, som du brukar. Besiktningsmannen fordrar att man ska titta bakåt.

Trots att det känns löjligt vrider jag huvudet halvt ur led varje gång jag ska backa eller av annan anledning behöver kontrollera hur det är bakåt. Tossiga besiktningsmän som inte tycker man ska använda backspegeln! tänker jag. Men säjer det naturligtvis inte.

När vi svängt in på Drottninggatan och kör söderut säjer besiktningsmannen:

– I nästa gathörn kan ni ta till höger.

Jag demonstrerar att jag behärskar den tämligen nya filkörningens principer genom att svänga över till höger sida av gatan och köra hela gatan alldeles längs höger trottoarkant, innan jag svänger. Detta är fortfarande på vänstertrafikens tid.

När vi återvänt till besiktningsmannens kontor känner jag mig ganska nöjd. Snart har jag trafikkortet.

– Varför körde ni på höger sida av Drottninggatan? frågar han.

– Jag skulle ju svänga till höger så jag höll högerfilen, svarar jag, och känner mig stolt över att så konsekvent hållit filkörningens fana högt.

– Men Drottninggatan är inte enkelriktad. Ni körde i den mötande trafikens fil!

– Oj, jag trodde den var enkelriktad, mumlar jag.

Besiktningsmannen har ytterligare en fundering.

– Varför vrider ni hela tiden huvudet och tittar bakåt istället för att använda backspegeln?

– Jag måste säja som det är. Jag har hört säjas att besiktningsmannen fordrar att man gör så, svarar jag.

Det blir inget trafikkort och jag blir inte yrkeschaufför.

Får bli läkare istället.

Ett par dagar efter det jag kört på fel sida av vägen tar Inger studenten. Vi bär henne hem till Rimnersgatan på en stege och har ett plakat där det står ”Sista stegen ur ringen”. Kerstin och jag ackompanjerar på trumpet Sjungom studentens lyckliga dar. Ingers mamma blir alldeles förskräckt när hon får se hela Rimnersgatsbacken full med folk som ska in lägenheten.

Efter examen arbetar Inger dels som expedit i butiken Ramona, dels som parktant. Sedan åker hon till Lund för att bli tandläkare.

Vissen Vespa

– Oj, oj, klagar den tjocke mannen på båren.

Men det är inte för att han har ont.

– Hur ska den lille pojken orka bära mig utför trappan, kvider han.

Patienten, som har lårbensbrott, tycker tydligen jag ser ut att vara för vek. Men transporten går bra.

När vi kommer till lasarettet och fått in patienten i hissen, går vi ut för att hämta hans tillhörigheter. Då försvinner hissen med mannen. Det är här i det nybyggda lasarettet i Uddevalla som vi första gången ser moderna hissar, där dörrarna öppnar och stänger sig själva. Vad ska vi ta oss till? Vi åker upp med nästa hiss. Så småningom hittar vi vår patient igen.

Det är sommaren 1957 och jag fortsätter nu min vapenfria värnpliktstjänstgöring, denna gång på brandstationen i Uddevalla, vid Margaretegärdeparken. Här är det betydligt färre utryckningar för brand än i Göteborg. Men jag är ofta med på ambulansutryckningar. Även diverse annat. En dag får vi i uppdrag att lyfta upp en häst som ramlat ned i en brunn. Ganska komplicerat.

En del sommarvikarier har ingen utbildning, vare sig i sjukvård eller i brandmannaskap.

– Han hade ett sår som blödde, så jag la på en kompressor, säjer en vikarierande ambulansmedarbetare en dag.

Istället för kompress alltså.

Under sommaren vid brandkåren i Uddevalla har jag för första gången på länge tid att läsa en del skönlitteratur. Lånar på stadsbiblioteket. Och så ägnar jag mig åt att reparera en Vespa.

– Vill du ha min gamla Vespa, så får du den. Den går inte, skrev Gunnar från Stockholm.

Jag tackade och tog emot. Han skickade den som fraktgods på järnvägen. Vespan är ursprungligen svart. Mycken färg är borta. Jag målar den vackert dalablå. Med hjälp att kunniga brandmän plockar jag under sommaren isär och reparerar den ena detaljen efter den andra. När en del funkar, så går en annan del sönder. Men nu har Vespan fungerat ett par veckor utan problem. Jag ska ha ledigt en hel vecka.

– I morgon åker vi på semesterresan till Roffen och Norge, säjer jag till Inger.

Men på kvällen krånglar det igen. Jag blir tvungen att ta isär växellådan. Först klockan elva är den hopsatt och Vespan funkar.

Nästa morgon visar det sig dock, att en kryss-kil till kopplingen försvunnit och en ny behöver filas till. Och så behöver det elektriska systemet justeras. Stora delar av brandkåren är engagerad i Vespan. På eftermiddagen är vi färdiga. Vi åker iväg med störthjälmar på huvudet. Ryggsäck på ryggen. Utan problem åker vi ett par kilometer.

– Oj, nu är det stopp!

Vid Uddevallavarvet stannar motorn. Det visar sig att ett tändstift behöver bytas. Vi rullar tillbaka Vespan till centrum och skaffar ett nytt tändstift. Vespan går igen! Vi kör åter norrut. Vid Herrestad är det motvind och i den branta uppförsbacken slirar kopplingen så mycket, att vi inte kan fortsätta. Vi vänder, åker hem till Rimnersgatan, parkerar vespan och liftar istället. Liftar både till Bengtsfors och till Roffen. När semesterveckan är slut plockar jag åter isär delar av vespan och finner att det behövs nya lameller. Sådana finns inte att köpa i Uddevalla. Inger och jag liftar till Göteborg och skaffar lameller. Slutligen går vespan. Men den stannar ibland alldeles plötsligt, så man nästan ramlar av. Troligen har någon rulle kommit loss i växellådan…

Vid sommarens slut säljer vi eländet.

Slangtvätt och skepparexamen

– Eftersom jag läser medicin kanske jag kan få vara med på ambulansen?

– Nej, svarar brandchefen i Malmö, vi har dålig erfarenhet av samvetsömma på ambulansen. Vi hade några en gång och när de skulle hämta svåra olycksfall så föll de på knä och bad till Gud istället för att bära båren.

Det är sommaren 1959 och jag gör vapenfri värnplikt vid brandkåren i Malmö. Jag har nu läst medicin i tre år. Det är därför jag kommer med mitt förslag, när jag första dagen hälsar på brandchefen.

Med hänsyn till brandchefens dåliga erfarenheter av samvetsömma bårbärare placeras jag därför på stationen i Limhamn. Här ägnar vi stor del av tiden åt slangtvätt, eftersom vår station har hand om hela Malmö brandkårs smutsiga slangar. Man skrubbar slangarnas utsidor, sköljer, hissar för hand upp slangarna i tornet för torkning, tar ned de torra slangarna och vulkar eventuella hål när slangarna är torra. Sedan ska de rullas ihop på ett speciellt sätt så de ska vara lätta att lägga ut vid brand.

Utöver mig är det här bara tre vapenfria värnpliktiga: den store och starke pråmskepparen Henry Jensen, den flintskallige adventisten Bernt Granath och navigationsläraren Stig Holmström. På kafferasterna pratar vi ofta om sjöregler, lanternor och dylikt. En dag ställer Stig många frågor till Henry och mig och konstaterar att vi har tillräckliga kunskaper för Förarbevis av 3:e klass. Han utfärdar bevis. Så jag får i fortsättningen förmodligen vara befälhavare på fartyg med ett tiotal passagerare.

Vi har det mycket makligt i Limhamn. Bara dagsarbete, ingen nattjour. Jag tar tåget hem till Lund varje kväll. På förmiddagar är det brandövningar, på eftermiddagarna diverse småarbeten, om det inte finns slangtvätt.

– I eftermiddag kan väl Granath vattna blommorna. Eriksson kan bära vatten åt honom, är brandförmannens arbetsorder till oss en eftermiddag.

Efter sommaren i Limhamn blir det inte mera brandkår för mig. Resten av den förlängda värnplikten (vapenvägrare får längre tjänst än vanliga värnpliktiga) får jag utföra dels på Socialstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd i Stockholm (och bor då för första gången på ett regemente), dels på infektionskliniken i Sundsvall.

Charterreseledare utan checkhäfte

– Det ligger en främmande karl i vår kupé, du måste komma och ligga mellan oss och honom! säjer en av de yngre deltagarna, en flicka i min ålder.

Det är midsommarnatten 1956 och en ung flicka ber mig komma och ligga bredvid henne.

Jag är biträdande reseledare på en charterresa med tåg. Det är Ansgars resa till Golling i Österrike. Pastor Rhedin är andlig ledare; han håller andakt varje dag, även på tåget. Han håller också i guidningarna. Jag har hand om det praktiska, bokningar av tågplatser, bussar, mat, logi, ekonomi. Resan har formellt börjat på morgonen i Helsingborg men de flesta har åkt med grupp från Göteborg kvällen före och övernattat på ett hotell i Helsingborg. Utöver de två reseledarna består gruppen av arton äldre kvinnor, två yngre kvinnor och fem flickor i min ålder. Dessutom en man, som är polis. Så gott som alla deltagarna är medlemmar i pastor Rhedins församling i Örgryte.

Det har krånglat med bokningarna så vi har inte fått sov- eller liggplatser till alla deltagare. Men konduktören har ordnat en bräda i mittgången på en sittkupé så det blivit liggplatser. Och flickorna som anvisats denna plats är nu förskräckta över att det ligger en främmande tysk man där. Jag lägger mig gärna emellan.

I Regensburg inkvarteras vi i hemmen hos en del församlingsbor och deltar i en religiös fest med mycket öl i ett tält. Ansgars ägare, Willy Lind, är personligen bekant med pastorn här. I München gör vi en stadsrundtur under ett litet uppehåll och där får jag försöka tolka den tyske guiden, eftersom Rhedin fått förhinder.

Jag går klädd i studentmössa och tituleras ”Kandidaten” av alla, utom av de yngre som jag lagt bort titlarna med.

I Golling upptäcker jag så småningom att reskassan, som jag fått med mig, inte kommer att räcka. Skriver ett brev till Willy Lind där jag ber honom sända mer pengar, lägger brevet i kuvert, sätter på frimärke och går till brevlådan med brevet. Ingen skulle väl komma på tanken att beställa ett telefonsamtal ända från Österrike till Sverige. Och inte begriper jag att man möjligen skulle kunna telegrafera. Mitt brev kommer naturligtvis inte fram till Göteborg förrän långt efter det vi återkommit till Sverige. Den ekonomiska krisen löser sig ändå. Det visar sig att Ansgar har ett slags konto hos värdshusvärden i Golling.

Sommaren1956 jobbar Britta på Bua barnkoloni och går sedan andra ring på Latinlinjen, halvklassisk gren, vid läroverket i Uddevalla. Kerstin, som legat inne på sjukhus i flera omgångar för operationer i fötterna, får nu gå med gips flera månader och är då hemma i Dingle. På hösten börjar även hon på Läroverket, i sista klassen i realskolan. Systrarna bor inkvarterade hos ”tant Kerstin”, Kerstin Sandberg, på Smörbräckevägen.

Gunnar har under sommaren avslutat sin värnplikt på Lovön, vid FRA, Försvarets radioanstalt. Han har under värnpliktstiden samtidigt studerat piano och harmonilära vid Borgarskolan i Stockholm och varit elev vid Stockholms musikbildningsinstitut. I höst ska han börja vid Musikhögskolan Stockholm. Han är inte lika ordentlig som jag; han tar inte reda på i förväg vad man ska kunna. När han ska pröva in på Musikhögskolan blir han ombedd spela en skala på pianot i en tonart som han inte kan. Han får därför återkomma för ny prövning nästa år.

Jag läser nu kemi.

Under våren har Riksdagen beslutat att reguljära svenska TV-sändningar skall starta. Det dröjer dock flera år innan TV-apparater blir vanliga i svenska hem.

Tidur i torn

– En av våra brandbilar är ute och letar, den hittar inte elden, kan du inte ange en bäring? frågar telefonisten på Huvudbrandstationen i Göteborg.

– Nej, jag har ingen kompass. Men det är bortom Renströmska, svarar jag

Jag sitter i vattentornet i stadsdelen Lunden i Göteborg och ska spana efter skogsbränder. Solen steker och det är hett där jag sitter under plåttaket. Konstigt nog har Skogsförvaltningen inte försett mig med en kompass, bara en kikare och en karta. Själv medför jag en äggklocka – sådant där som man drar upp och som ringer efter 3 minuter.

Och nu kan brandkåren inte hitta elden jag har upptäckt österut, för övrigt den enda brand jag upptäcker under min tid i tornet. Jag kan inte hjälpa dem med exaktare platsbeskrivning.

Jag drar åter upp mitt äggur till 3 minuter och läser i kemibrevet från NKI. Med varje NKI-brev medföljer frågor som ska besvaras och insändas; det handlar ofta om beräkningar av olika slag. Några dagar efter det jag skickat in mina uppgifter kommer svar med eventuella rättelser från NKI.

Klockan ringer, jag tittar runt åt alla håll och konstaterar att det inte brinner, drar upp klockan till 3 minuter igen och läser: Kaliummanganat, K₂MnO₄, är ett grönt salt som används för att tillverka kaliumpermanganat. Jag skriver ned formeln på mitt kladdpapper och upprepar det flera gånger för mig själv. Klockan ringer igen, jag tittar runt åt alla håll, drar upp klockan till 3 minuter igen och läser vidare:

Kaliumpermanganat (KMnO₄) är ett mörkviolett salt. Det är ganska svårlösligt i vatten men bara ett tiondels gram färgar en deciliter vatten kraftigt lila. Det är starkt oxiderande och tillsammans med en lättreducerad metall som magnesium brinner blandningen med en ljus och het låga.

Klockan ringer, jag läser, klockan ringer, och så vidare

Anledningen till att jag sitter här högt uppe ovan alla människorna, med endast duvor på plåttaket som sällskap, är att jag i gymnasiet hade valt en ämneskombination som i andra och tredje ring inte innehöll fysik och kemi, trots att det var reallinjen jag gick. Och eftersom jag nu ämnar bli läkare behöver jag studentbetyg i fysik och kemi. Därför läser jag nu dessa ämnen via NKI, Nordiska korrespondensinstitutet. När jag anmälde mig till kursen fick jag gratis ett litet konversationslexikon i pocketformat, vilket gjorde mig mycket glad.

Under tiden på Huvudbrandstationen satt jag på rummet och läste fysik på kvällar och lediga dagar. NKI-breven handlade om statik, dynamik och kontinuumsmekanik liksom elektricitetslära, optik, akustik och termisk fysik. Och så utförde jag de fysiklaborationer som ingick i kursen. Fick från NKI låna en låda med diverse laboratorieutrusning. Lånade av verkmästaren på brandkåren ett bilbatteri för de elektriska experimenten. Kunde även använda brandstationens gas för en del termiska laborationer. Jag bestämde gaslågans temperatur, räknade ut vattnets brytningsexponent, uppskattade en amperemeters inre motstånd och mycket annat, och skickade in laboratorieredogörelserna till NKI.

I mars ställde jag upp i vårens studentskrivning i fysik och löste uppgifter som:

I en skola undersöktes en importerad elektrisk kastrull avsedd för 140 V. Den anslöts först till en likströmskälla på 140 V, varvid verkningsgraden blev 80 %. Därefter kopplades kastrullen i serie med ett motstånd och spänningen höjdes till 220 V. Motståndet avpassades så att kastrullen fick den spänning den var avsedd för. Beräkna anordningens verkningsgrad.

I april kände jag mig mogen för muntlig tentamen och tenterade på läroverket i Uddevalla, med rektor Rosenberg som tentamensvittne.

Sedan fortsatte jag med kemin.

Men så kände jag, att om jag skulle hinna bli färdig med kemitentamen innan medicinstudierna skulle börja behövde jag ägna mig på heltid åt studierna. Anhöll i sedvanligt brev på dubbelt folioark hos Konungen att få senarelägga en del av den vapenfria tjänstgöringen. Och beviljades anstånd.

Hemma i Dingle vid kemiboken funderade jag: Skulle man inte kunna få lite inkomster samtidigt som man läser? Kanske man kan få arbete som fyrvaktare till exempel? Jag hade hört talas om någon, som för längesedan hade sådant arbete och då fick tillfälle att läsa.

Jag ringde till arbetsförmedlingen och frågade om det möjligen fanns ett jobb som fyrvaktare på en ö eller dylikt. Det fanns naturligtvis inget sådant jobb. Däremot kunde jag få vara skogsbrandvakt i Göteborg.

Och nu sitter jag alltså i mitt lilla krypin högst upp i vattentornet i Lunden. Arbetsvillkoren beträffande tjänstgöringstider är inte särskilt goda för en 23-åring som tycker om att sola och bada. Jag får nämligen sitta i tornet bara när det är soligt och varmt, och därmed brandfara, men jag får inte arbeta – och får naturligtvis inte heller någon lön – när det är regnigt.

Jag bor i Göteborg hos en familj som mina föräldrar känner, familjen Willy Lind på Erik Dahlbergsgatan. Det är Lind som är innehavare av Ansgar resebyrå vid Vasaplatsen. Varje morgon tar jag spåvagnen – den bruna, linje 7 - till Redbergsplatsen, går upp till vattentornet, klättrar uppför några hundratal trappsteg, kommer då till vattencisternen, klättrar vidare på en stege och kommer upp till utkikspunkten under en kupol högst upp. Mitt sällskap är duvorna som ibland promenerar på plåttaket utanför.

Jag upptäcker inte någon skogsbrand, som inte någon annan redan har rapporterat.

Branden som brandkåren inte kunde hitta, bortanför Renströmska, visade sig vara eldning på grannkommunens soptipp.

I kemikursen ingår att utföra ett femtiotal olika laborationer. Har fått tillstånd att använda kemisalen på läroverket i Uddevalla för detta. Där undersöker jag syrors egenskaper, omständigheter som påverkar reaktionshastigheter, jonreaktioner, halogener, svaveldioxid, ammoniak, salpetersyra, kvävets oxider och kopparföreningar

Den oorganiska kemin luktar inte gott, och ibland svider det i ögon och luftvägar. Men när jag fortsätter med den organiska kemins laborationer, då känns det bättre. Alkoholer, stärkelse, aromatiska karbonsyror och annat luktar gott.

När jag inte har jobb i vattentornet pluggar jag hemma i Dingle. Min kära Inger befinner sig på Egermarks sommarställe Roffen i Västbacken. Möjlighet till telefonkontakt finns inte. Inte heller går det att skicka brev dit. Det går inget tåg och ingen buss dit. En dag föreslår jag pappa. att jag ska ta Volvon och affischera lite om kontorsmaskiner (pappa säljer på fritid sådana) i Norra Bohuslän. Och träffa Inger. Det får jag. Jag sätter upp en affisch på anslagstavlan i Sannäs och träffar Inger en dag på Roffen.

Resten av sommaren är kemiplugg.

I slutet av augusti tenterar jag kemi. Har inte riktigt insett att jag bara behöver ha godkänt betyg i fysik och kemi; har som vanligt trott att jag nog måste kunna allt. Eller som vanligt varit rädd för att inte kunna svara på frågorna. Får alltså onödigt höga betyg, A i kemi och a i fysik.

Jag skickar in mitt kemibetyg till Medicinska fakulteten i Göteborg. Får besked att jag kommit in.

Nu ska jag åka till Göteborg och bli doktor.